Jag har precis tittat på en dokumentär om Hitler. Och det skrämmer mig verkligen att världen har sett ut så, att alla människor inte har varit accepterade. Något som skrämmer mig ännu mer är att detta kan hända igen men denna gång i Sverige. Sverige Demokraterna har fler anhängare än någonsin och vad tror ni händer om de kommer in i Riksdagen och till sist kanske blir ledare? Lek med tanken och kanske kommer du till samma insikt som jag – rädsla.

På SDs hemsida finns deras åsikter att läsa. Jag tog mig tid och läsa för även om politik anses som tråkigt så är det väldigt viktigt. Där hittar jag det här ”Helt central för oss är också FN:s deklaration om de mänskliga fri- och rättigheterna. Partiet tar starkt avstånd ifrån diskriminering av människor på grundval av kön, religiös och politisk tillhörighet eller etnisk bakgrund.” men jag hittar också ”Den enande faktorn var motståndet mot den förda invandringspolitiken, vilken man såg som alltför vidlyftig och därmed som ett hot mot vårt land, såväl ekonomiskt som socialt.”. Hur kan detta vara ett hot? Hur kan invandringen vara ett hot? Invandringen utvecklas oss och vi vill väl utvecklas? Jag vet att jag vill utvecklas och jag vet att utvecklas gör jag med hjälp av bl.a. invandring.

Sverige är just nu i en finansiell kris, lågkonjunktur. Jag tror inte att detta beror på invandringen, jag tror att det beror på att bi har levt över våra tillgångar, rätta mig om jag har fel. Jag är inte alls påläst om lågkonjunkturen men jag gissar. Men jag tror att det är enkelt att skylla på invandringen som har ökat radikalt under senare år. Men varför måste detta vara negativt? Jag tror att det är positivt, vi blir ett mångkulturellt samhälle och det är, enligt mig, jättebra. Jag tror att man utvecklas på flera plan tack vare ett mångkulturellt samhälle.

Jag hittar även det här på SDs hemsida ”Skolans roll handlar inte bara om kunskapsförmedling, utan även till stor del om att förmedla en djupgående förståelse och acceptans för vårt svenska kulturarv – från en generation till en annan. I kulturarvet ingår det svenska folkets gemensamma historia, kultur, traditioner, normer och värderingar, språk och religion. Dessa är de byggstenar vilka utgör grunden för ett tryggt och stabilt Sverige.”. Jag tycker också att svensk historia, tradition och kultur är viktig men jag tror att andra länders historia, tradition och kultur är lika viktig. Det är viktigt att värna om Sverige men det är viktigt att värna om hela världen. Och att värna om Sverige handlar inte om att inte ha någon invandring alls utan om att ge invandrare samma möjligheter som infödda svenskar.

Detta är ett väldigt känsligt ämne men det är viktigt att det uppmärksammas för att undvika att återupprepa historien. Jag tror inte att det bara är jag som är rädd för att SD ska komma att leda oss en dag. Sverige behöver utvecklas och det kommer inte Sverige Demokraterna att hjälpa oss med, de kommer att göra raka motsatsen. Det är snart dags för val, mitt första val och jag har inte en aning om vilket parti jag ska rösta på men jag är mer än säker på att det inte blir SD som får min röst.

Ända sedan jag var 13 år har jag haft en ganska stark barnlängtan. Och för varje år som har gått har den här längtan bara blivit starkare och starkare. Jag minns en dag när jag var 13 år gammal och jag frågade min mamma vad hon skulle säga om jag blev med barn precis just då. 13 år gammal. Det är några år sedan och här är jag, några år och erfarenheter rikare men fortfarande barnlös. För många kan denna barnlängtan framstå som en bagatell, som ingenting. Men för mig är det allt. Jag vill inget hellre än att ha barn och har inte velat något hellre än det i många, många år.

Jag är fortfarande ett barn och jag behöver fortfarande bli omhändertagen av min mamma då och då. Men jag vill ha ett eget barn. Jag vill ha någon som jag kan älska med hela min kropp och själ, jag vill ha ett så pass stort ansvar som man har som förälder, jag vill ha små babyhänder som sedan blir stora händer i mina händer. Allt det här vill jag ha. Nu. Men jag vet att allt det här inte går att få nu. Jag vill också kunna ge mitt barn ett underbart och felfritt liv, jag vill kunna ge mitt barn alla möjligheter i hela världen och det skulle aldrig gå nu. Jag vill inte skämma bort mitt barn men jag vill kunna ge mitt barn ALLT.

Jag vill ha en egen familj, jag vill bygga något eget. Jag vill ha en egen vardag som måste funka varje dag för att jag har barn. Jag vill inte ha fler dagar i pyjamas utan mening, jag vill inte vakna fler dagar och dra en suck. Jag vill kunna vakna varje dag och dra en lättnads suck och veta att jag kommer att få ännu en underbar dag tillsammans med mitt barn.

Jag vet att denna barnlängtan kan framstå som absurd, ibland undrar jag lite själv om jag inte har gått och blivit helt galen. Men så tänker jag efter och nej jag är inte galen. Jag har bara hittat mitt kall här i livet, jag vet vad jag vill leva och sträva efter. Jag är bara väldigt bestämd, jag vet vad jag vill. Men så vet jag att först måste jag ta studenten och jag måste jobba för att kunna ge mitt barn allt, som jag drömmer om.

År 2005 föddes ett liv, Gabriel. Det är min systerson, min älskade lilla grabb. Efter att han föddes ändrade jag min livssituation helt. Innan var allt en ända stor röra och jag visste inte riktigt vad jag gjorde här på jorden. Men den lille pojken förändrade allt och även fast det verkar konstigt har jag honom att tacka att jag fortsatte. Varje gång han säger mitt namn, varje gång han ler mot mig, varje gång vi gör ett bus, varje gång vi går in i lekens värld, varje gång jag vet att han litar på mig – det är då jag inser att han betyder mer än vad jag förklara för mig. Han har hjälp mig och gör det fortfarande, varje dag. Han är fyra år gammal och allt som existerar för honom är leksaker och dagis, men en vacker dag hoppas jag att han inser att han hjälper mig varje dag. Han ger mig så mycket och jag försöker verkligen att ge honom allt för det är han värd.

År 2008 föddes ett annat liv, Connor. Det var en av mina bästa vänner, Sanna, och hennes sambo som fick barn. Samtidigt som jag blev väldigt glad för deras skull så var det som en rak höger för mig. Det var verkligen som en käftsmäll och mitt i all glädje och lycka kändes det som att jag gick sönder lite inuti. Men det var inte länge jag tillät mig själv känna så, jag visste att det var mer rätt att vara glad för deras skull. Och i dag är jag det på riktigt, jag är glad. För att det verkligen känns som att jag får vara en del av Connors liv, jag känner mig delaktig. Och nu börjar grabben känna igen mig, han leker med mig. Jag känner att jag på något sätt alltid vill vara delaktig i hans liv. Tack Sanna och Simon för att ni gör det lite enklare för mig. Snart fyller han ett år och det kalaset och alla andra kommande födelsedagar är något som jag absolut ser fram emot.

Det här var inte alls svårt för mig att skriva för allt kommer verkligen från hjärtat och det här är något som jag tänker på varje dag och varje år. Min barnlängtan är något som alltid finns där, precis som andetagen och hjärtslagen. Jag hoppas bara att även jag en dag kommer få bli kallad mamma och att jag kommer få ha det enorma ansvaret för ett annat liv och den där villkorslösa kärleken.

Gabriel som liten bebis    Gabriel nästan 4 år gammal



Connor

/ M

När jag hörde nyheten om att Michael Jackson var död blev min reaktion ungefär ”Oj..!” och så var det inte mer med det. Det kändes som att halva världen stannade upp och media blev totalt enformigt. Allt handlade om Wacko Jacko. Till en början var det okej men tillslut blev hans död en sorts smutskastning. Media skrev att han hade blivit mer eller mindre mördad av sin läkare, de skrev att de hade hittat ett dolt rum med en blodig tröja. Dem skrev vad som helst för att inte släppa taget. Jag släppte taget ganska så snart efter att jag hade hört nyheten. Ja, han är död men that’s it. Det kan låta känslokallt men jag tycker att han kunde ha fått en värdig död. Jag tyckte att alla minnesceremonier var väldigt fina och jag tycker det är fint att man vill hedra en så stor man. Men vad som inte är fint är att han inte fick vila i frid.

Okej, jag kan förstå att det blir en stor sak när en så pass känd person dör. Vad jag inte kan förstå är att så många tyckte illa om honom efter alla pedofilrykten, men när han dog så saknade alla honom så otroligt mycket – alla brydde sig helt plötsligt om honom igen och alla hade glömt bort de rykten som florerade kring honom. Nu när han väl var död, då säger man att ryktena helt plötsligt inte stämmer. Då finns inte ryktena. Det hade varit så mycket finare om han hade fått det stödet när han levde, när han fortfarande kunde höra det.

Minns ni er reaktion när Patrick Swayze dog? Det gör jag. Jag hade under en längre tid följt media eftersom att jag visste att han var sjuk och antagligen inte skulle bli bättre. Och eftersom att jag följde media vet jag hur lite de skrev om Patrick. Hur kommer det sig? Att den ena stora kändisen får en hel värld att stanna upp medans den andra knappt får en förstasida. Minns ni inte Ghost? Minns ni inte Dirty Dancing? Jag minns. Jag glömmer aldrig hur kär jag blev i Swayzes ansikte första gången jag såg Dirty Dancing.

För mig var det en mycket större sak att Swayze dog än att Jackson gjorde det. Jag hade nästan glömt bort MJ eftersom att han under hans sista tid i livet inte fick mycket uppmärksamhet alls. Men Patrick glömmer jag inte, ett sådant ansikte glömmer man inte alltför lätt. Jag kan inte glömma hur uppslukad jag blev av Dirty Dancing första gången jag såg den. Jag kan inte ens dansa men när jag såg den filmen då tyckte jag helt plötsligt att dans var en av de finaste formerna att uttrycka sig i. Swayzes livsverk kommer alltid att betyda mycket mer för mig än vad Michaels musik kommer att göra.

Det jag vill få sagt är att Michaels död inte är märkvärdig, speciell eller ett mediafenomen. Jag tror att nästan varenda människa har något att säga om hans död även fast knappt någon kände honom. Han blev en alldeles för officiell person och det gjorde att hans död blev världens pådrag i media. Patrick å andra sidan fick i alla fall dö i lugn och ro till och med nästan bortglömd.

/ M