Nu har jag fått beskedet. Jag kom in. Jag ska i höst börja läsa en utbildningen som är mellan gymnasiet och högskolan. Jag ska packa mina väskor och rulla ihop mitt täcke och flytta 37 mil och 41 km ifrån mitt nuvarande hem. Jag ska flytta 37 mil ifrån allt jag känner till, ifrån min familj och mina vänner. Jag ska börja nåt sorts nytt liv i en ny stad, i ett nytt län (nästan ett nytt land) utan min familj och utan mina vänner. Men trots detta är jag excited, nästan euforisk. Fast verkligen skitnervös också. Jag känner EN person i hela Skåne och det är min syster. Hon bor dessutom inte i samma stad som jag ska flytta till. Jag ska flytta till en stad där jag inte känner någon, jag ska börja på en skola där alla ansikten kommer att vara främmande för mig. Tänk om ingen kommer tycka om mig? Tänk om jag inte får en enda "nära" vän? Tänk om jag kommer få vara helt ensam i ett år? Om det blir så, då kommer jag att bli totalt dum i huvudet.

Men det ska bli kul! Det ska bli roligt att äntligen få sätta sig i skolbänken igen, att få lära sig saker, att få skriva uppsatser/tentor, att få betyg. Det ska bli roligt att få flytta ifrån min kära lilla håla där jag har vuxit upp. Det ska bli roligt att få göra något jag aldrig har gjort tidigare. Det ska bli roligt att träffa och lära känna nya människor.
Allt detta ska verkligen bli roligt och jag ser det lite som en utmaning. Kommer jag, blyga, osäkra, som blir så nervös att jag måste sitta på toaletten i något dygn eller så, mammakära Marina att klara av den här utmaningen?
Det ska jag ge mig fan på! Återigen har jag inställningen att fail is not an option.

Men så funderar jag också på vad som är det värsta som kan hända. Att jag inte får någon super nära vän bara folk som jag kan hänga med. Att utbildningen inte passar mig och att jag hoppar av. Det är nog det värsta som kan hända. Och det är inte så farligt. I will survive.


/M