Måste man få fjärliar i magen när man tittar på en kille för att det ska va äkta? Eller räcker det med att man tror att man kan känna sig trygg med honom? Att det kan bli bekvämt och bra. Eller måste man få den där kicken, kärleksruset som gör att man får ont i magen och tror att man ska svimma av att bra titta på honom? Räcker det med att han är kär i dig, eller måste du vara kär tillbaka för att det ska räknas? Vill man vara tillsammans med någon för att han är kär i dig, uppskattar dig och tycker att du är vacker?
I regel vill man vara kär i honom också, tycka att han är den finaste i hela världen och bli svag i benen av att tänka på hur kär du är i honom. Men om det inte är så, gör det någonting? Måste det alltid vara 100 %? Allt annat här i livet är inte alltid 100 %, då blir jag osäker på om kärleken måste vara 100 %. De flesta vill hitta någon de helt enkelt kan känna sig trygga med, någon som man tror kan göra framtiden stabil.
Och då är vi där igen, han är kär i dig och han är trygg. Räcker inte det? En del av mig säger nej eller snarare skriker nej. En annan del av mig säger att jag är så ensam att jag skulle kunna dejta en uppblåsbar kille, gjord av plast, för att slippa gå och lägga mig ensam varje kväll.
Men då måste jag fråga, blir man tillsammans med den här killen på rätt grunder då? Eller blir man tillsammans med honom för att bedöva sitt eget lidande för ett stund? Är det då verkligen rättvisst mot honom? Som trots allt är kär i dig. Sårar du inte honom mer än något annat då?

Helt plötsligt finns det två saker att välja på, att fortsätta vara ensam och känna av smärtan i hjärtat då och då eller bli tillsammans med killen som blir tillsammans med dig på rätt grunder för att du ska slippa va ensam. Och man får inte vara egoistisk, någonsin. Speciellt inte när det skadar andra människor.
Låt mig spela upp scenariot att du kanske visst kan bli kär i honom, om du får ge det lite tid. Om du får ge honom och kärleken en chans. Men så är du så osäker, hur vet jag att han är kär i mig för den jag är? Att han inte är tillsammans med mig för att han egentligen känner precis som jag, att han inte bara vill vara ensam. Ska man någonsin bli tillsammans med någon för att man inte vill vara ensam? Även om båda två känner likadant, att ensamheten är alldeles för svår, är det verkligen rätt mot dig själv och killen att bli tillsammans då? Även om spelreglerna är helt klara för båda parter. Jag tror på något sätt att man måste få ont i magen när man tittar på honom, att hjärtat både slutar slå och slår dubbelslag på samma gång, att man blir alldeles yr och ser hela världen i helt andra färger när man är kär. Men  jag vet också att ensamheten är jäkligt svår och tung att bära runt på. Och ensamheten kan bli fruktansvärt påtaglig. Ensamheten blir en energitjuv som inte riktigt kan lämna dig ifred.  Är det då verkligen så fel att du vill bedöva din smärta?


/M

När jag var lite hade jag två stora önskningar. Mens och körkort. Detta var viktigt för mig, det betydde att man var vuxen. När jag var 13 började jag planera för hur det skulle bli när jag skulle få barn. Då hade jag också bestämt mig för att jag skulle jobba på kontor när jag blev stor. Vad det var för sorts kontorsarbete vet jag inte ens idag.  Jag gjorde om böcker till datorer, en laptop. Framsidan var skärmen och på första sidan i boken ritade jag ett tangentbord. Jag la massor papper på bordet som jag bläddrade i, när jag inte skrev något viktigt på min dator.
Efter detta kom drömmen om att bli advokat. Den här drömmen höll jag fast vid länge. Alla i min närhet visste att jag skulle bli advokat när jag blev stor. Sedan när jag blev lite äldre, när jag kom upp i högstadie-ålder ville jag bli psykolog. Jag var fast besluten om att det var mitt framtida yrke.
När jag sedan kom in på Barn- och Fritidsprogramet på gymnasiet blev jag besviken. Jag hade ju planerat att gå Sam för att sedan läsa vidare till psykolog. Men under tiden på BF växte idéen om att bli polis fram. Nu är min stora dröm att bli polis. Även om jag vet mycket väl att jag aldrig kommer bli polis, det yrket skulle aldrig passa mig. Men det är min dröm.

När jag började högstadiet beslutade jag mig för att göra revolt mot min mamma. Jag vägrade att lyssna på henne och gjorde henne besviken på många sätt. Jag var ganska hemsk. Jag ville slå mig fri men jag ville ändå ha min mamma nära. Det var en svår balansgång! Jag började både röka och snusa, det var ju vuxet. Sedan började jag gymnasiet och träffade min f.d pojkvän. Vi flyttade ihop ganska snart och då hade jag ett eget hushålle. Vi fick själva laga mat, diska, tvätta, städa och allt vad det hör till. Om sanningen ska fram älskade jag att få ha ett eget hushålle! Det slutade dock med att jag flyttade hem igen efter en rad olika händelser. Då började jag istället satsa helhjärtat på skolan och engagerade mig för att kunna vara stolt över mina slutbetyg. Vilket jag också är! Jag är jättenöjd.

Nu har jag jobb. Men varken som kontorsråtta, advokat eller psykolog. Men jag har ett jobb, jag tjänar mina egna pengar. Nu har tanken att flytta hemifrån på riktigt, fötts. Jag har kollat efter lägenheter på internet och börjat fantisera om hur det skulle va. Jag ska också köpa en hund om två veckor.
Det slår mig plötsligt att jag sedan jag var liten alltid har velat va vuxen. Jag har försökt att göra saker som för mig har betytt att man är vuxen. Jag har haft och har fortfarande väldigt bråttom att bli vuxen. Jag vill bo själv, jag vill ha ett fast jobb och jag vill vara vuxen. Men det slår mig också att jag inte behöver ha så jäkla bråttom. Jag bör njuta av denna tid medans jag fortfarande kan.

Jag behöver inte ha så här bråttom, jag hinner med det ändå så småningom.


/M

Nu när vaccineringstider råder ser man så tydligt att vi knappast är individer. Alla ska självklart ta sprutan, man är mer eller mindre galen om man avstår, för det skriver ju media. Om man vågar ställa sig utanför ramarna, som en individ, och ge en bra och personlig förklaring varför respektive varför inte man väljer att ta sprutan..ja då har man i alla fall vågat bryta sig loss. Det här ser man jämt, alla är som i trans och alla gör likadant för det är vad samhället säger att vi ska. Varför denna kamp om att få vara individer när vi inte utnyttjar det?

Jag stöter sällan på någon som har egna åsikter om något, de tycker precis som alla andra för att man ska göra det. Och om någon mot förmodan tycker eller tänker annorlunda än samhället då vågar denne inte uttrycka det. Man ska befinna sig inom samhällets ramar, annars anses man vara sjuk. Samma gäller det när någon är annorlunda, det är tydligen inte okej. Även fast vi strävar för männskliga rättigheter. Varför?

Vi är inga individer, vi är en grupp, en flock. Ingen tvågar tänka annorlunda för vi är uppfostrade, främst från skolans håll, att inte sticka ut ur mängden. Ja, vi alla vet väl att skolans syfte är ju att uppfostra oss till goda samhällsmedborgare. I själva verket sätts man i skolan för att inte tänka utanför ramarna. Skolan är till för att vi ska bli itutade samhällets normer, värderingar och åsikter. Vi ska inte få skapa våra egna.

Om ett barn anses ha problem då är det tydligen viktigare att få bort detta barn från samhället än att låta barnet få sin chans att uttrycka sig. Man får inte sin chans just för att samhället inte vågar chansa, alla ska vara likadana för det är säkrast.

Jag känner mig inte trygg i dagens samhälle och jag litar inte på samhället heller. Jag får inte min chans att vara jag. Alla dokument som är hemligstämplade  är antagligen olika sätt på hur de ska få oss att bli en flock, vi får inte se dessa dokument för att det skulle vara en väckarklocka för oss. Vi skulle inse att vi är mer eller mindre manipulerade och det vore en katastrof.


/ M

Invandring utvecklar! Genom invandringen blir vårt samhälle ett mångkulturellt samhälle och genom ett mångkulturellt samhälle utvecklas vi som individer och i grupp. Ju fler kulturer vi får möta och handskas med ju lättare blir det för varje människa att sätta sig in i någon annans situation. Jag tror stark på att invandringen ska fortsätta men kanske i en mindre omsättning. Så som det ser ut i dag så är invandringen så pass stor både legalt och illegalt så att vi inte har någon koll på det, vi har ingen kontroll alls och om vi istället skulle tänka om och kanske ta in ett mindre antal invandrare per år så skulle vi kunna ta bättre hand om de invandrare vi har. Jag tror att genom att minska antalet skulle vi även minska många problem, så som främlingsfientlighet, ovisshet för det okända, kriminalitet, arbetslösheten etc.

Jag läste en gång om en rasist som hade uttalat sig så dumt så att jag inte visste om jag skulle skratta eller gråta, han sa ”Jag vill flytta till ett land där de inte tar emot invandrare!”. Jag har för mig om att det var just en svensk som sa det och då skäms jag. Jag skäms över att en människa kan vara så trångsynt. Mannen själv verkar inte skämmas så jag väljer att göra det åt honom. Jag förstår inte hur man bara kan se nackdelarna med invandring för det finns så otroligt många fördelar med det också. Någonstans tror jag att alla vill utvecklas på något plan och andra kulturer hjälper oss med det. Och jag tror inte att det bara räcker med att resa utomlands för då ser man ingenting egentligen.

Jag hör många i min omgivning som påstår att invandrare inte anpassar sig till vårt land, de tar inte seden dit de kommer. Men hur enkelt är det? Tänk dig att flera av dina familjemedlemmar kanske har mördats, ditt hus finns inte kvar, du får flytta till ett land där du inte känner en människa och inte kan språket, du har levt hela ditt liv i ditt hemland och känner endast till ditt hemland. Jag håller delvis med om att man ska försöka anpassa sig till situationen men det är inte alltid lätt när man själv inte har valt situationen. Allt du har kvar är kanske hemska minnen och hjärtat kanske bara är fyllt av sorg? Då är det inte så lätt att anpassa sig till något man inte vill. Jag tror att invandrare anpassar dig i den mån de kan, jag vill tro att de gör sitt bästa. Och kriminaliteten hänger inte på invandrare för det finns lika mycket kriminalitet i Sverige även utan invandringen. Och i varje land finns kriminalitet vare sig man vill eller inte. Det handlar inte om att invandrare inte anpassar sig, det handlar om att individen inte anpassar sig.

Jag har läst på mig lite på Sverige Demokraternas hemsida och jag blir rädd. Jag blir rädd för deras åsikter, hur kan människor tänka så? I Sverige har vi yttrandefrihet men det är ändå inte okej att mer eller mindre mena på att alla människor inte har samma värde. Jag är dock inte så påläst om invandringspolitik så egentligen kan jag inte yttra mig om det. Men jag tror att det är viktigt att politikerna tänker som så att ett mångkulturellt samhälle gynnar oss och att vi utvecklas tack vare det. Utveckling är makt.

Jag har precis tittat på en dokumentär om Hitler. Och det skrämmer mig verkligen att världen har sett ut så, att alla människor inte har varit accepterade. Något som skrämmer mig ännu mer är att detta kan hända igen men denna gång i Sverige. Sverige Demokraterna har fler anhängare än någonsin och vad tror ni händer om de kommer in i Riksdagen och till sist kanske blir ledare? Lek med tanken och kanske kommer du till samma insikt som jag – rädsla.

På SDs hemsida finns deras åsikter att läsa. Jag tog mig tid och läsa för även om politik anses som tråkigt så är det väldigt viktigt. Där hittar jag det här ”Helt central för oss är också FN:s deklaration om de mänskliga fri- och rättigheterna. Partiet tar starkt avstånd ifrån diskriminering av människor på grundval av kön, religiös och politisk tillhörighet eller etnisk bakgrund.” men jag hittar också ”Den enande faktorn var motståndet mot den förda invandringspolitiken, vilken man såg som alltför vidlyftig och därmed som ett hot mot vårt land, såväl ekonomiskt som socialt.”. Hur kan detta vara ett hot? Hur kan invandringen vara ett hot? Invandringen utvecklas oss och vi vill väl utvecklas? Jag vet att jag vill utvecklas och jag vet att utvecklas gör jag med hjälp av bl.a. invandring.

Sverige är just nu i en finansiell kris, lågkonjunktur. Jag tror inte att detta beror på invandringen, jag tror att det beror på att bi har levt över våra tillgångar, rätta mig om jag har fel. Jag är inte alls påläst om lågkonjunkturen men jag gissar. Men jag tror att det är enkelt att skylla på invandringen som har ökat radikalt under senare år. Men varför måste detta vara negativt? Jag tror att det är positivt, vi blir ett mångkulturellt samhälle och det är, enligt mig, jättebra. Jag tror att man utvecklas på flera plan tack vare ett mångkulturellt samhälle.

Jag hittar även det här på SDs hemsida ”Skolans roll handlar inte bara om kunskapsförmedling, utan även till stor del om att förmedla en djupgående förståelse och acceptans för vårt svenska kulturarv – från en generation till en annan. I kulturarvet ingår det svenska folkets gemensamma historia, kultur, traditioner, normer och värderingar, språk och religion. Dessa är de byggstenar vilka utgör grunden för ett tryggt och stabilt Sverige.”. Jag tycker också att svensk historia, tradition och kultur är viktig men jag tror att andra länders historia, tradition och kultur är lika viktig. Det är viktigt att värna om Sverige men det är viktigt att värna om hela världen. Och att värna om Sverige handlar inte om att inte ha någon invandring alls utan om att ge invandrare samma möjligheter som infödda svenskar.

Detta är ett väldigt känsligt ämne men det är viktigt att det uppmärksammas för att undvika att återupprepa historien. Jag tror inte att det bara är jag som är rädd för att SD ska komma att leda oss en dag. Sverige behöver utvecklas och det kommer inte Sverige Demokraterna att hjälpa oss med, de kommer att göra raka motsatsen. Det är snart dags för val, mitt första val och jag har inte en aning om vilket parti jag ska rösta på men jag är mer än säker på att det inte blir SD som får min röst.

Ända sedan jag var 13 år har jag haft en ganska stark barnlängtan. Och för varje år som har gått har den här längtan bara blivit starkare och starkare. Jag minns en dag när jag var 13 år gammal och jag frågade min mamma vad hon skulle säga om jag blev med barn precis just då. 13 år gammal. Det är några år sedan och här är jag, några år och erfarenheter rikare men fortfarande barnlös. För många kan denna barnlängtan framstå som en bagatell, som ingenting. Men för mig är det allt. Jag vill inget hellre än att ha barn och har inte velat något hellre än det i många, många år.

Jag är fortfarande ett barn och jag behöver fortfarande bli omhändertagen av min mamma då och då. Men jag vill ha ett eget barn. Jag vill ha någon som jag kan älska med hela min kropp och själ, jag vill ha ett så pass stort ansvar som man har som förälder, jag vill ha små babyhänder som sedan blir stora händer i mina händer. Allt det här vill jag ha. Nu. Men jag vet att allt det här inte går att få nu. Jag vill också kunna ge mitt barn ett underbart och felfritt liv, jag vill kunna ge mitt barn alla möjligheter i hela världen och det skulle aldrig gå nu. Jag vill inte skämma bort mitt barn men jag vill kunna ge mitt barn ALLT.

Jag vill ha en egen familj, jag vill bygga något eget. Jag vill ha en egen vardag som måste funka varje dag för att jag har barn. Jag vill inte ha fler dagar i pyjamas utan mening, jag vill inte vakna fler dagar och dra en suck. Jag vill kunna vakna varje dag och dra en lättnads suck och veta att jag kommer att få ännu en underbar dag tillsammans med mitt barn.

Jag vet att denna barnlängtan kan framstå som absurd, ibland undrar jag lite själv om jag inte har gått och blivit helt galen. Men så tänker jag efter och nej jag är inte galen. Jag har bara hittat mitt kall här i livet, jag vet vad jag vill leva och sträva efter. Jag är bara väldigt bestämd, jag vet vad jag vill. Men så vet jag att först måste jag ta studenten och jag måste jobba för att kunna ge mitt barn allt, som jag drömmer om.

År 2005 föddes ett liv, Gabriel. Det är min systerson, min älskade lilla grabb. Efter att han föddes ändrade jag min livssituation helt. Innan var allt en ända stor röra och jag visste inte riktigt vad jag gjorde här på jorden. Men den lille pojken förändrade allt och även fast det verkar konstigt har jag honom att tacka att jag fortsatte. Varje gång han säger mitt namn, varje gång han ler mot mig, varje gång vi gör ett bus, varje gång vi går in i lekens värld, varje gång jag vet att han litar på mig – det är då jag inser att han betyder mer än vad jag förklara för mig. Han har hjälp mig och gör det fortfarande, varje dag. Han är fyra år gammal och allt som existerar för honom är leksaker och dagis, men en vacker dag hoppas jag att han inser att han hjälper mig varje dag. Han ger mig så mycket och jag försöker verkligen att ge honom allt för det är han värd.

År 2008 föddes ett annat liv, Connor. Det var en av mina bästa vänner, Sanna, och hennes sambo som fick barn. Samtidigt som jag blev väldigt glad för deras skull så var det som en rak höger för mig. Det var verkligen som en käftsmäll och mitt i all glädje och lycka kändes det som att jag gick sönder lite inuti. Men det var inte länge jag tillät mig själv känna så, jag visste att det var mer rätt att vara glad för deras skull. Och i dag är jag det på riktigt, jag är glad. För att det verkligen känns som att jag får vara en del av Connors liv, jag känner mig delaktig. Och nu börjar grabben känna igen mig, han leker med mig. Jag känner att jag på något sätt alltid vill vara delaktig i hans liv. Tack Sanna och Simon för att ni gör det lite enklare för mig. Snart fyller han ett år och det kalaset och alla andra kommande födelsedagar är något som jag absolut ser fram emot.

Det här var inte alls svårt för mig att skriva för allt kommer verkligen från hjärtat och det här är något som jag tänker på varje dag och varje år. Min barnlängtan är något som alltid finns där, precis som andetagen och hjärtslagen. Jag hoppas bara att även jag en dag kommer få bli kallad mamma och att jag kommer få ha det enorma ansvaret för ett annat liv och den där villkorslösa kärleken.

När jag hörde nyheten om att Michael Jackson var död blev min reaktion ungefär ”Oj..!” och så var det inte mer med det. Det kändes som att halva världen stannade upp och media blev totalt enformigt. Allt handlade om Wacko Jacko. Till en början var det okej men tillslut blev hans död en sorts smutskastning. Media skrev att han hade blivit mer eller mindre mördad av sin läkare, de skrev att de hade hittat ett dolt rum med en blodig tröja. Dem skrev vad som helst för att inte släppa taget. Jag släppte taget ganska så snart efter att jag hade hört nyheten. Ja, han är död men that’s it. Det kan låta känslokallt men jag tycker att han kunde ha fått en värdig död. Jag tyckte att alla minnesceremonier var väldigt fina och jag tycker det är fint att man vill hedra en så stor man. Men vad som inte är fint är att han inte fick vila i frid.

 

Okej, jag kan förstå att det blir en stor sak när en så pass känd person dör. Vad jag inte kan förstå är att så många tyckte illa om honom efter alla pedofilrykten, men när han dog så saknade alla honom så otroligt mycket – alla brydde sig helt plötsligt om honom igen och alla hade glömt bort de rykten som florerade kring honom. Nu när han väl var död, då säger man att ryktena helt plötsligt inte stämmer. Då finns inte ryktena. Det hade varit så mycket finare om han hade fått det stödet när han levde, när han fortfarande kunde höra det.

 

Minns ni er reaktion när Patrick Swayze dog? Det gör jag. Jag hade under en längre tid följt media eftersom att jag visste att han var sjuk och antagligen inte skulle bli bättre. Och eftersom att jag följde media vet jag hur lite de skrev om Patrick. Hur kommer det sig? Att den ena stora kändisen får en hel värld att stanna upp medans den andra knappt får en förstasida. Minns ni inte Ghost? Minns ni inte Dirty Dancing? Jag minns. Jag glömmer aldrig hur kär jag blev i Swayzes ansikte första gången jag såg Dirty Dancing.

 

För mig var det en mycket större sak att Swayze dog än att Jackson gjorde det. Jag hade nästan glömt bort MJ eftersom att han under hans sista tid i livet inte fick mycket uppmärksamhet alls. Men Patrick glömmer jag inte, ett sådant ansikte glömmer man inte alltför lätt. Jag kan inte glömma hur uppslukad jag blev av Dirty Dancing första gången jag såg den. Jag kan inte ens dansa men när jag såg den filmen då tyckte jag helt plötsligt att dans var en av de finaste formerna att uttrycka sig i. Swayzes livsverk kommer alltid att betyda mycket mer för mig än vad Michaels musik kommer att göra.

 

Det jag vill få sagt är att Michaels död inte är märkvärdig, speciell eller ett mediafenomen. Jag tror att nästan varenda människa har något att säga om hans död även fast knappt någon kände honom. Han blev en alldeles för officiell person och det gjorde att hans död blev världens pådrag i media. Patrick å andra sidan fick i alla fall dö i lugn och ro till och med nästan bortglömd.

 

 

 

 

/ M

 

 

 

Jag läser om den nya ”trenden”. Det är självklart att alla vill känna sig vackra, på sitt eget sätt, men någon stans måste det dras en gräns. Att vara vacker kan definieras på olika sätt men hur vackert kan det vara att må dåligt både psykiskt och fysiskt, få fula ärr och att få utstå lidande på många olika sätt? För mig är det vackert att må och känna sig bra, att vara trygg i sig själv. Visst, det finns saker som jag också skulle vilja ändra på men jag vill hellre kunna tycka om mig själv och vara trygg i mig själv som den jag är just nu. Jag vill inte behöva kasta pengar i sjön för att det anses ”vackert”.

 

Hur många bilder på kändisar som är totalt sönderopererade har man inte sett? Tori Spelling, Michael Jackson, Jocelyn Wildenstein, Linda Rosing och Victoria Silverstedt. Det är inte många som erkänner injektioner, operationer eller andra små ingrepp men de har det gemensamt. Om man nu inte känner sig vacker, och lägger sig under kniven, varför står man inte för de åtgärder man gör? Jag tycker att det är jättevackert att se naturlig ut, vad nu naturlig än må vara från individ till individ.

 

”Trenden” är som störst i USA där de har så kallade ”pump parties”. Människor, med antagligen ganska dålig ekonomi, söker sig till de här festerna i tron om att bli vackrare när det i själva verket är livsfarligt. Fiordaliza Pichardo var en utav dem, men hon hann inte njuta på grund av att hon avled endast ett dygn efter en injektion. Industrisilikonet som man injicerar är flytande men kan bilda klumpar i bl.a. lungorna.

 

Jag skulle själv aldrig välja att gå den vägen för att känna mig vacker. Det finns så mycket annat man kan göra för att känna sig vacker, man behöver inte gå döden till mötes. Oftast sitter det i tanken hur du ser på dig själv och det är mycket billigare att ändra en tanke än hela sitt utseende.

 

Jocelyn Wildenstein

Michael Jackson

 

Tori Spelling

 

 

 

 

Jag tänker tillbaka på hur det var när jag var liten. Jag lekte med barbiedockor länge och försvann långt in i en egen värld med bara mig och min barbiedocka. Ibland saknar jag verkligen dem tiderna, jag saknar verkligen att vara barn! Och det får mig att tänka på dagens barn. De barn som växer upp alldeles för fort, de barn som slutar leka för att det är "töntigt". Dagens barn verkar inte få samma möjlighet att få vara barn. Varför är det så?

Men min största fråga är ändå, var är föräldrarna? Ligger de och gömmer sig under en sten? Eller vet de mycket väl vad deras barn gör, bara att de inte bryr sig? Ibland kan jag springa på ett barn som har mer smink än vad jag själv någonsin använder, ibland kan jag springa på barn som endast använder märkeskläder. Jag har själv en lillasyster som är 11 år som är alldeles för vuxen för sin ålder och ändå ser hon på barnprogram och kan ibland leka. Då blir jag mörkrädd när jag tänker på andra flickor i hennes ålder, som gör allt annat än att se på barnprogram.

En 13årig flicka i England fick barn, ännu ett barn med ett barn. En annan flicka blev av med oskulden som 12åring. Var är föräldrarna? Som förälder har man ett ansvar, ett ansvar att uppfostra ett barn. Jag kan förstå att det inte är enkelt att ha barn, trotsiga barn som gärna testar gränserna men man kan bara inte släppa efter. Ett barn behöver gränser, ett barn behöver regler just för att de ska få vara barn. Ett barn ska inte behöva bli tvingad att leva i en vuxenvärld och ett barn ska absolut inte behöva ta för stort ansvar.

 

Många i dagens läge skaffar barn för tidigt och tror att det är en dans på rosor, många skaffar barn tidigt för att kunna vara kompis med sitt barn. Men ett barn ska inte ha en bästa kompis-relation till sina föräldrar, ett barn ska ha föräldrar-barn-relation med sina föräldrar. Man skaffar inte barn för att få en ny bästa kompis, man skaffar inte barn för att livet är tråkigt, man skaffar barn för att man är redo och tror att man kan ge en människa ett bra liv, det bästa. Om man väljer att skaffa barn ska man veta vad man ger sig in på, man ska vara beredd på en sjuhelvetes uppgift som tar mycket tid och kraft. Som förälder ska man tillgänglig och en förebild hela livet.

 

För några veckor sedan var jag på semester på Öland och på vägen hem var jag med om en riktigt otäck bilolycka. Vi blev till en början provocerade och trakasserade av ett gäng mopeder som inte hade något trafikvett alls, mopedister som körde värre än någon annan jag någonsin sett. Jag har aldrig varit med om något liknande. Till slut small det, en kille blev riktigt skadad och fick åka ambulans och den andra killen flög över taket på bilen men klarade sig utan en skråma. Var fanns föräldrarna? Jag vet att de visste hur deras barn körde, jag vet att föräldrarna visste att det var deras barns fel för att det där var femte olyckan på väldigt kort tid i den lilla hålan. Två dagar tidigare hade en av deras kompisars begravning ägt rum, efter att han hade dött i en bilolycka. Han hade antagligen kört likadant men det var också det sista han gjorde.

 

För några månader sen fick jag ringa brandkåren mitt i natten för att några barn hade tänt eld i två containrar så att det brann värre än en majbrasa. Var fanns föräldrarna? Jag vet inte och det gör mig rädd. Att föräldrarna inte finns.

 

Som förälder måste man ta sitt ansvar om man väljer att skaffa barn, man kan inte ångra sig halvvägs. Det borde helt klart vara barnkort, precis som det finns körkort. Alla ska inte ha körkort och alla ska definitivt inte ha barn!

 

 

Hjärtat är fullt av något du inte ser

Ett barn blir utfryst mitt i barnens värld. Ett barn blir helt ensamt med tankar och funderingar. Ett barn får lov att stå ut med slag, tystnad och ord som bränner hål i själen. Ett barn får gå ensamt på rasterna med en enorm klump i maggropen. Vad kallar du detta? Just det, ren och skär mobbning.

 

Jag minns när jag var liten och en av mina största rädslor var att bli ensam, att jag helt plötsligt skulle bli utanför och lämnad med mina tankar för mig själv. För ett barn är det viktigt att få prata med någon, gärna någon likasinnad, om vad som händer i huvudet och kroppen. Det är viktigt att få sin röst hörd och det är minst lika viktigt att ett barn får dela med sig av sina funderingar för att veta att ”jag är precis som alla andra barn”. Men vad händer när ett barn inte får prata, när ett barn inte får ta sin plats? Barnet blir inåtvänt och börjar rikta hat mot sig själv när ilskan egentligen framkallas av utanförskap. Och vad kan detta hat göra? Hatet kan locka fram det värsta hos en person som antingen blir våld mot personen själv eller någon annan. Det kan till och med gå så illa att det kan sluta med självmord eller mord. Hatet försvinner inte.

 

Vi alla minns väl alla skolmassaker? Det är just vad hatet från mobbning kan utveckla. Tänk dig att aldrig bli sedd förutom de gånger någon kollar snett på dig eller himlar med ögonen, tänk dig att aldrig bli uppmärksammad förutom de gånger någon skrattar åt dig eller knuffar dig. Någon gång när hjärtat blir för tungt, när såren i själen blir för många vill det lilla barnet hämnas. Men vid den tiden är det inget barn längre, i alla fall inte till synes, och det forna barnet kan nu ta sig till vad som helst för att få hämnas. För att visa vad som hände när barnet blev mobbat.

 

Och vem kan glömma mordet i Rödeby? Mannen, som hade fått stå ut med trakasserier under en längre period från flera tonårspojkar, som till slut inte orkade stå ut med mobbningen längre. En hel familj blev utsatt för mobbning av unga pojkar, av barn. Till slut brister det även för den starka.

 

En av mina största frågor är, var kommer mobbningen ifrån? Är det avundsjuka? Är det rädsla för att själv bli ensam? Är det grupptryck? Är det hat? Det sistnämnda vill jag absolut inte tro att det är. Jag kan inte tro att ett barn kan hata ett annat barn. I den åldern borde inte ordet hat finnas med. Jag tror att det handlar om avundsjuka och rädsla för att själv hamna utanför och där har vi även grupptrycket. Ingen, varken vuxen eller barn, vill vara utanför. Alla vill känna gemenskap och ha en axel att luta sig emot. Det är lättare att hänga med en hel klass och mobba en elev än vad det är att behöva vara ensam.

 

Precis som flickan i boken får många barn som någon gång varit mobbade stora sår och ärr i själen, vissa läker aldrig. Alla barn måste få ta lika stor plats i en klass, i en familj eller bland kompisarna. Barn kräver inte mycket men de ska alltid få kräva att få ta plats, att få synas och att få bli hörda. Det är viktigt att uppmuntra barn, att verkligen framhäva deras goda sidor. Ett barn ska inte bli nedtryckt av varken kompisar eller i familjen. Ett barn ska uppskattas och älskas för sin storhet.

 

Lärare måste utveckla mer kompetens inom mobbning. Vuxna måste våga se, vuxna måste våga ta tag i problemet hur obehagligt det än må vara. Som vuxen måste man föregå med gott exempel och visa att mobbning absolut inte är okej i någon form. Alla kan inte tycka om alla men man bör ändå ha den sympatin så att alla får vara med, ingen ska behöva vara ensam.

 

Ett hjärta är oftast fullt med hemligheter, minnen och upplevelser men inget barn förtjänar eller bör bära på hemska minnen, så som mobbning. Inget barn bör ha ett tungt hjärta fyllt med sorg. Inget barn bör känna sig oönskad eller oälskad. Tänk på det nästa gång du ser ett barn, du vet aldrig vad just det barnet har för hemligheter i sitt hjärta. Alla människor bör ha en axel att luta sig emot, alla barn bör ha någon att prata med.

 

 

Jag tycker att det här med genus, könsroller och jämställdhet är ganska intressant. Så just därför tänkte jag publicera en mindre uppsats som jag har skrivit om det ämnet:



Svenska B
Marina Rosén


I dag när vi lever på 2000-talet uppfostras fortfarande pojkar och flickor helt olika. Flickor ska vara prydliga, snälla och tysta medans pojkar ska vara hårda, viktiga och höras mycket. Så här har det alltid varit och inte ens i dag gör vi något åt det. I många fall tror jag att det handlar om att man gör det undermedvetet, ända sedan man har varit liten har man sett hur flickor respektive pojkar ska uppfostras och när vi sedan själva får barn gör vi på samma sätt för det är det ända sättet vi känner till.

En pojke ska ha en blå tröja med en bil på och en flicka ska ha en rosa tröja med en blomma på, varför är det så? Jo för att visa att pojkarna är starka och klarar av tyngre saker medans flickor är svaga och ska hålla sig i bakgrunden. Man märker också en stor skillnad i uppfostran mellan pojkar och flickor om de slår sig. Till pojken ger man order att de direkt ska ställa sig upp och torka tårarna för det var ju trots allt inte så farligt, men om en liten flicka ramlar så är man där snabbare än ögat och blåser, tröstar och gullar. Redan där visar vi tydligt att flickor inte kan klara sig själva men att pojkar absolut inte behöver någon som tar hand om dem ifall något går lite snett.

Jag tycker att båda könen ska uppfostras lika, till starka individer. Jag tror att genom att uppmuntra barnen att båda könen kan leka med varandra och tillsammans, med samma leksaker så kan vi redan i tidig ålder lära barnen att det inte handlar om vilket kön man har utan vem man är. Att ta med barnen ut i skogen eller leka utomhus utan leksaker, tror jag, är en jättebra idé, då kan båda könen leka med varandra utan att gruppera sig med pojk- respektive flickleksaker.

Även på förskolorna måste personalen bryta mönstret hur flickor och pojkar ska uppfostras, de måste lyfta fram jämställdheten. Könsrollerna kan inte vara så tydliga, man behöver visa att det är okej att en pojke leker med en docka eller att en flicka är tuff och stark. Man ska inte göra feminina pojkar eller maskulina flickor till något tabubelagt för det är på det sättet som vi låter de otroligt starka könsrollerna leva kvar. Det är viktigt som föräldrar, syskon, dagispersonal och andra människor runt omkring att uppmuntra barnen att inget av de två könen är något negativt.

Hur vi uppfostrar våra barn är från ett väldigt gammalt och invant mönster. Men förr eller senare måste vi bryta det. Förr i tiden var det lagligt att aga förekom i uppfostran men vi arbetade emot det och nu är det enligt lag förbjudet. Om vi lyckades med det borde vi på något sätt lyckas göra något åt detta hemska sätt vi använder oss av könsroller i vår barnuppfostran.