Jag tänker tillbaka på hur det var när jag var liten. Jag lekte med barbiedockor länge och försvann långt in i en egen värld med bara mig och min barbiedocka. Ibland saknar jag verkligen dem tiderna, jag saknar verkligen att vara barn! Och det får mig att tänka på dagens barn. De barn som växer upp alldeles för fort, de barn som slutar leka för att det är "töntigt". Dagens barn verkar inte få samma möjlighet att få vara barn. Varför är det så?

Men min största fråga är ändå, var är föräldrarna? Ligger de och gömmer sig under en sten? Eller vet de mycket väl vad deras barn gör, bara att de inte bryr sig? Ibland kan jag springa på ett barn som har mer smink än vad jag själv någonsin använder, ibland kan jag springa på barn som endast använder märkeskläder. Jag har själv en lillasyster som är 11 år som är alldeles för vuxen för sin ålder och ändå ser hon på barnprogram och kan ibland leka. Då blir jag mörkrädd när jag tänker på andra flickor i hennes ålder, som gör allt annat än att se på barnprogram.

En 13årig flicka i England fick barn, ännu ett barn med ett barn. En annan flicka blev av med oskulden som 12åring. Var är föräldrarna? Som förälder har man ett ansvar, ett ansvar att uppfostra ett barn. Jag kan förstå att det inte är enkelt att ha barn, trotsiga barn som gärna testar gränserna men man kan bara inte släppa efter. Ett barn behöver gränser, ett barn behöver regler just för att de ska få vara barn. Ett barn ska inte behöva bli tvingad att leva i en vuxenvärld och ett barn ska absolut inte behöva ta för stort ansvar.

Många i dagens läge skaffar barn för tidigt och tror att det är en dans på rosor, många skaffar barn tidigt för att kunna vara kompis med sitt barn. Men ett barn ska inte ha en bästa kompis-relation till sina föräldrar, ett barn ska ha föräldrar-barn-relation med sina föräldrar. Man skaffar inte barn för att få en ny bästa kompis, man skaffar inte barn för att livet är tråkigt, man skaffar barn för att man är redo och tror att man kan ge en människa ett bra liv, det bästa. Om man väljer att skaffa barn ska man veta vad man ger sig in på, man ska vara beredd på en sjuhelvetes uppgift som tar mycket tid och kraft. Som förälder ska man tillgänglig och en förebild hela livet.

För några veckor sedan var jag på semester på Öland och på vägen hem var jag med om en riktigt otäck bilolycka. Vi blev till en början provocerade och trakasserade av ett gäng mopeder som inte hade något trafikvett alls, mopedister som körde värre än någon annan jag någonsin sett. Jag har aldrig varit med om något liknande. Till slut small det, en kille blev riktigt skadad och fick åka ambulans och den andra killen flög över taket på bilen men klarade sig utan en skråma. Var fanns föräldrarna? Jag vet att de visste hur deras barn körde, jag vet att föräldrarna visste att det var deras barns fel för att det där var femte olyckan på väldigt kort tid i den lilla hålan. Två dagar tidigare hade en av deras kompisars begravning ägt rum, efter att han hade dött i en bilolycka. Han hade antagligen kört likadant men det var också det sista han gjorde.

För några månader sen fick jag ringa brandkåren mitt i natten för att några barn hade tänt eld i två containrar så att det brann värre än en majbrasa. Var fanns föräldrarna? Jag vet inte och det gör mig rädd. Att föräldrarna inte finns.

Som förälder måste man ta sitt ansvar om man väljer att skaffa barn, man kan inte ångra sig halvvägs. Det borde helt klart vara barnkort, precis som det finns körkort. Alla ska inte ha körkort och alla ska definitivt inte ha barn!