Hjärtat är fullt av något du inte ser

Ett barn blir utfryst mitt i barnens värld. Ett barn blir helt ensamt med tankar och funderingar. Ett barn får lov att stå ut med slag, tystnad och ord som bränner hål i själen. Ett barn får gå ensamt på rasterna med en enorm klump i maggropen. Vad kallar du detta? Just det, ren och skär mobbning.

Jag minns när jag var liten och en av mina största rädslor var att bli ensam, att jag helt plötsligt skulle bli utanför och lämnad med mina tankar för mig själv. För ett barn är det viktigt att få prata med någon, gärna någon likasinnad, om vad som händer i huvudet och kroppen. Det är viktigt att få sin röst hörd och det är minst lika viktigt att ett barn får dela med sig av sina funderingar för att veta att ”jag är precis som alla andra barn”. Men vad händer när ett barn inte får prata, när ett barn inte får ta sin plats? Barnet blir inåtvänt och börjar rikta hat mot sig själv när ilskan egentligen framkallas av utanförskap. Och vad kan detta hat göra? Hatet kan locka fram det värsta hos en person som antingen blir våld mot personen själv eller någon annan. Det kan till och med gå så illa att det kan sluta med självmord eller mord. Hatet försvinner inte.

Vi alla minns väl alla skolmassaker? Det är just vad hatet från mobbning kan utveckla. Tänk dig att aldrig bli sedd förutom de gånger någon kollar snett på dig eller himlar med ögonen, tänk dig att aldrig bli uppmärksammad förutom de gånger någon skrattar åt dig eller knuffar dig. Någon gång när hjärtat blir för tungt, när såren i själen blir för många vill det lilla barnet hämnas. Men vid den tiden är det inget barn längre, i alla fall inte till synes, och det forna barnet kan nu ta sig till vad som helst för att få hämnas. För att visa vad som hände när barnet blev mobbat.

Och vem kan glömma mordet i Rödeby? Mannen, som hade fått stå ut med trakasserier under en längre period från flera tonårspojkar, som till slut inte orkade stå ut med mobbningen längre. En hel familj blev utsatt för mobbning av unga pojkar, av barn. Till slut brister det även för den starka.

En av mina största frågor är, var kommer mobbningen ifrån? Är det avundsjuka? Är det rädsla för att själv bli ensam? Är det grupptryck? Är det hat? Det sistnämnda vill jag absolut inte tro att det är. Jag kan inte tro att ett barn kan hata ett annat barn. I den åldern borde inte ordet hat finnas med. Jag tror att det handlar om avundsjuka och rädsla för att själv hamna utanför och där har vi även grupptrycket. Ingen, varken vuxen eller barn, vill vara utanför. Alla vill känna gemenskap och ha en axel att luta sig emot. Det är lättare att hänga med en hel klass och mobba en elev än vad det är att behöva vara ensam.

Precis som flickan i boken får många barn som någon gång varit mobbade stora sår och ärr i själen, vissa läker aldrig. Alla barn måste få ta lika stor plats i en klass, i en familj eller bland kompisarna. Barn kräver inte mycket men de ska alltid få kräva att få ta plats, att få synas och att få bli hörda. Det är viktigt att uppmuntra barn, att verkligen framhäva deras goda sidor. Ett barn ska inte bli nedtryckt av varken kompisar eller i familjen. Ett barn ska uppskattas och älskas för sin storhet.

Lärare måste utveckla mer kompetens inom mobbning. Vuxna måste våga se, vuxna måste våga ta tag i problemet hur obehagligt det än må vara. Som vuxen måste man föregå med gott exempel och visa att mobbning absolut inte är okej i någon form. Alla kan inte tycka om alla men man bör ändå ha den sympatin så att alla får vara med, ingen ska behöva vara ensam.

Ett hjärta är oftast fullt med hemligheter, minnen och upplevelser men inget barn förtjänar eller bör bära på hemska minnen, så som mobbning. Inget barn bör ha ett tungt hjärta fyllt med sorg. Inget barn bör känna sig oönskad eller oälskad. Tänk på det nästa gång du ser ett barn, du vet aldrig vad just det barnet har för hemligheter i sitt hjärta. Alla människor bör ha en axel att luta sig emot, alla barn bör ha någon att prata med.