Jag glömde att nämna att denna...

...huligan ska hjälpa till, hujeda mig!

 

 

Nu händer det grejer!
Jag är ju ledig dom fem kommande veckorna och rastlös som jag är försökte jag komma på något jag kan göra.
Min mor, en räddare i nöden, kom ju på att vi kan städa både vårat garage och verkstad.
Förhoppningsvis kan man i alla fall gå in där om fem veckor.

Ikväll ska jag jobba och det kommer att bli lika kul som alltid. Det är något som jag ser fram emot.

Hur ser Din dag ut?

Vilken härlig förmiddag jag har haft! Först var jag på möte ang. mitt och Jennies nya projekt, det ska bli så spännande!
Sedan gick jag och fikade med min mor och hennes systrar, alltid lika kul att lyssna på de äldre.
Och när jag kom hem låg nya nummret av VeckoRevyn i lådan, härligt med ny läsning.
Nu ska jag vara hemma ett par timmar och sedan bär det av till jobbet som kommer att bli kul ikväll också.


Vad ska Du göra i dag?

Jag och min plutt har precis kollat på en av mina absoluta favoritfilmer; Misery av Stephen King.
Är det någon som har sett den?
En sådan gris som är med i filmen skulle jag vilja ha, haha.

I dag har jag en ledig dag (läs: ledig i fem veckor) och passar då på att rensa ur.
Jag har tagit tag i min lilla "skrubb" som ligger längst in i mitt rum, innanför min walk-in-closet.
Jag vet dock inte riktigt vad jag ska göra med det lilla utrymmet...
Någon som har några idéer?
Utrymmet är ju inte så stort men ändå tillräckligt för att man ska kunna göra något där inne!

Jag läser om den nya ”trenden”. Det är självklart att alla vill känna sig vackra, på sitt eget sätt, men någon stans måste det dras en gräns. Att vara vacker kan definieras på olika sätt men hur vackert kan det vara att må dåligt både psykiskt och fysiskt, få fula ärr och att få utstå lidande på många olika sätt? För mig är det vackert att må och känna sig bra, att vara trygg i sig själv. Visst, det finns saker som jag också skulle vilja ändra på men jag vill hellre kunna tycka om mig själv och vara trygg i mig själv som den jag är just nu. Jag vill inte behöva kasta pengar i sjön för att det anses ”vackert”.

 

Hur många bilder på kändisar som är totalt sönderopererade har man inte sett? Tori Spelling, Michael Jackson, Jocelyn Wildenstein, Linda Rosing och Victoria Silverstedt. Det är inte många som erkänner injektioner, operationer eller andra små ingrepp men de har det gemensamt. Om man nu inte känner sig vacker, och lägger sig under kniven, varför står man inte för de åtgärder man gör? Jag tycker att det är jättevackert att se naturlig ut, vad nu naturlig än må vara från individ till individ.

 

”Trenden” är som störst i USA där de har så kallade ”pump parties”. Människor, med antagligen ganska dålig ekonomi, söker sig till de här festerna i tron om att bli vackrare när det i själva verket är livsfarligt. Fiordaliza Pichardo var en utav dem, men hon hann inte njuta på grund av att hon avled endast ett dygn efter en injektion. Industrisilikonet som man injicerar är flytande men kan bilda klumpar i bl.a. lungorna.

 

Jag skulle själv aldrig välja att gå den vägen för att känna mig vacker. Det finns så mycket annat man kan göra för att känna sig vacker, man behöver inte gå döden till mötes. Oftast sitter det i tanken hur du ser på dig själv och det är mycket billigare att ändra en tanke än hela sitt utseende.

 

Jocelyn Wildenstein

Michael Jackson

 

Tori Spelling

 

 

 

Diamanter hit och diamanter dit! Det bästa jag vet är skor.
Och det värsta alla andra vet är min kärlek till skor, haha.

Sömnbrist. Huvudvärk. Småstressad. Saknar bebis.
Det är fredag och allt rullar på precis som vanligt.
Jag är nu så gott som ledig i fem veckor framåt och jag tänker absolut varva ner.
Jag tänker bli av med min stress och fokusera på att må bra.

Imorgon bär det av till Norrköping för inflyttningspartaj.
Det ska nog kunna bli gaj det också.

Trots all denna gråhet är jag glad,
jag har fått flera roliga brev och snart fyller jag 18 vilket innebär att jag ska börja jobba!
Jag ska äntligen gå ifrån kyrkråtta till medelmåtta.

Jag är med i den här tävlingen, gå med du också! :)

Nu har jag bestämt mig för att skriva en mer seriös blogg och kanske lägga ner mer tid på den.
Och då har jag en känsla av att det krävs en lite snyggare layout för detta.
Så nu söker jag Dig, vem du nu än är, som vill ta på dig uppdraget att fixa till min blogg!
Jag vill ju ha en design kostnadsfritt, grattis ÄR gott.

Nu ska jag snart iväg till jobbet och jag vet att det kommer bli lika roligt som alltid!


Ha en bra kväll

Nu är jag jäkligt trött på sommaren, jesus-sandaler och bara ben.
Jag längtar efter hösten och har redan börjat lite smått.
I dag t.ex. ska jag använda min nya halsduk för att välkomna hösten lite till!

Är det någon som vet någon bra sida eller bok som man kan hitta fakta om olika forskare inom behaviorismen?
Jag ska skriva en mindre uppsats om Pavlov och hans hundar men jag hittar ingenting.
De få sidor jag hittar är skriva på engelska och när man översätter dom blir sammanhanget i texten förjäkligt.

Eller är det någon annan som har läst psykologi kanske?
Jag läser den kursen just nu och det är riktigt intressant! Mina och andras handlingar börjar klarna.
Synd bara att min lärare är mer outbildad än vad vi elever är..

 

Jag tänker tillbaka på hur det var när jag var liten. Jag lekte med barbiedockor länge och försvann långt in i en egen värld med bara mig och min barbiedocka. Ibland saknar jag verkligen dem tiderna, jag saknar verkligen att vara barn! Och det får mig att tänka på dagens barn. De barn som växer upp alldeles för fort, de barn som slutar leka för att det är "töntigt". Dagens barn verkar inte få samma möjlighet att få vara barn. Varför är det så?

Men min största fråga är ändå, var är föräldrarna? Ligger de och gömmer sig under en sten? Eller vet de mycket väl vad deras barn gör, bara att de inte bryr sig? Ibland kan jag springa på ett barn som har mer smink än vad jag själv någonsin använder, ibland kan jag springa på barn som endast använder märkeskläder. Jag har själv en lillasyster som är 11 år som är alldeles för vuxen för sin ålder och ändå ser hon på barnprogram och kan ibland leka. Då blir jag mörkrädd när jag tänker på andra flickor i hennes ålder, som gör allt annat än att se på barnprogram.

En 13årig flicka i England fick barn, ännu ett barn med ett barn. En annan flicka blev av med oskulden som 12åring. Var är föräldrarna? Som förälder har man ett ansvar, ett ansvar att uppfostra ett barn. Jag kan förstå att det inte är enkelt att ha barn, trotsiga barn som gärna testar gränserna men man kan bara inte släppa efter. Ett barn behöver gränser, ett barn behöver regler just för att de ska få vara barn. Ett barn ska inte behöva bli tvingad att leva i en vuxenvärld och ett barn ska absolut inte behöva ta för stort ansvar.

 

Många i dagens läge skaffar barn för tidigt och tror att det är en dans på rosor, många skaffar barn tidigt för att kunna vara kompis med sitt barn. Men ett barn ska inte ha en bästa kompis-relation till sina föräldrar, ett barn ska ha föräldrar-barn-relation med sina föräldrar. Man skaffar inte barn för att få en ny bästa kompis, man skaffar inte barn för att livet är tråkigt, man skaffar barn för att man är redo och tror att man kan ge en människa ett bra liv, det bästa. Om man väljer att skaffa barn ska man veta vad man ger sig in på, man ska vara beredd på en sjuhelvetes uppgift som tar mycket tid och kraft. Som förälder ska man tillgänglig och en förebild hela livet.

 

För några veckor sedan var jag på semester på Öland och på vägen hem var jag med om en riktigt otäck bilolycka. Vi blev till en början provocerade och trakasserade av ett gäng mopeder som inte hade något trafikvett alls, mopedister som körde värre än någon annan jag någonsin sett. Jag har aldrig varit med om något liknande. Till slut small det, en kille blev riktigt skadad och fick åka ambulans och den andra killen flög över taket på bilen men klarade sig utan en skråma. Var fanns föräldrarna? Jag vet att de visste hur deras barn körde, jag vet att föräldrarna visste att det var deras barns fel för att det där var femte olyckan på väldigt kort tid i den lilla hålan. Två dagar tidigare hade en av deras kompisars begravning ägt rum, efter att han hade dött i en bilolycka. Han hade antagligen kört likadant men det var också det sista han gjorde.

 

För några månader sen fick jag ringa brandkåren mitt i natten för att några barn hade tänt eld i två containrar så att det brann värre än en majbrasa. Var fanns föräldrarna? Jag vet inte och det gör mig rädd. Att föräldrarna inte finns.

 

Som förälder måste man ta sitt ansvar om man väljer att skaffa barn, man kan inte ångra sig halvvägs. Det borde helt klart vara barnkort, precis som det finns körkort. Alla ska inte ha körkort och alla ska definitivt inte ha barn!

 

 

Hjärtat är fullt av något du inte ser

Ett barn blir utfryst mitt i barnens värld. Ett barn blir helt ensamt med tankar och funderingar. Ett barn får lov att stå ut med slag, tystnad och ord som bränner hål i själen. Ett barn får gå ensamt på rasterna med en enorm klump i maggropen. Vad kallar du detta? Just det, ren och skär mobbning.

 

Jag minns när jag var liten och en av mina största rädslor var att bli ensam, att jag helt plötsligt skulle bli utanför och lämnad med mina tankar för mig själv. För ett barn är det viktigt att få prata med någon, gärna någon likasinnad, om vad som händer i huvudet och kroppen. Det är viktigt att få sin röst hörd och det är minst lika viktigt att ett barn får dela med sig av sina funderingar för att veta att ”jag är precis som alla andra barn”. Men vad händer när ett barn inte får prata, när ett barn inte får ta sin plats? Barnet blir inåtvänt och börjar rikta hat mot sig själv när ilskan egentligen framkallas av utanförskap. Och vad kan detta hat göra? Hatet kan locka fram det värsta hos en person som antingen blir våld mot personen själv eller någon annan. Det kan till och med gå så illa att det kan sluta med självmord eller mord. Hatet försvinner inte.

 

Vi alla minns väl alla skolmassaker? Det är just vad hatet från mobbning kan utveckla. Tänk dig att aldrig bli sedd förutom de gånger någon kollar snett på dig eller himlar med ögonen, tänk dig att aldrig bli uppmärksammad förutom de gånger någon skrattar åt dig eller knuffar dig. Någon gång när hjärtat blir för tungt, när såren i själen blir för många vill det lilla barnet hämnas. Men vid den tiden är det inget barn längre, i alla fall inte till synes, och det forna barnet kan nu ta sig till vad som helst för att få hämnas. För att visa vad som hände när barnet blev mobbat.

 

Och vem kan glömma mordet i Rödeby? Mannen, som hade fått stå ut med trakasserier under en längre period från flera tonårspojkar, som till slut inte orkade stå ut med mobbningen längre. En hel familj blev utsatt för mobbning av unga pojkar, av barn. Till slut brister det även för den starka.

 

En av mina största frågor är, var kommer mobbningen ifrån? Är det avundsjuka? Är det rädsla för att själv bli ensam? Är det grupptryck? Är det hat? Det sistnämnda vill jag absolut inte tro att det är. Jag kan inte tro att ett barn kan hata ett annat barn. I den åldern borde inte ordet hat finnas med. Jag tror att det handlar om avundsjuka och rädsla för att själv hamna utanför och där har vi även grupptrycket. Ingen, varken vuxen eller barn, vill vara utanför. Alla vill känna gemenskap och ha en axel att luta sig emot. Det är lättare att hänga med en hel klass och mobba en elev än vad det är att behöva vara ensam.

 

Precis som flickan i boken får många barn som någon gång varit mobbade stora sår och ärr i själen, vissa läker aldrig. Alla barn måste få ta lika stor plats i en klass, i en familj eller bland kompisarna. Barn kräver inte mycket men de ska alltid få kräva att få ta plats, att få synas och att få bli hörda. Det är viktigt att uppmuntra barn, att verkligen framhäva deras goda sidor. Ett barn ska inte bli nedtryckt av varken kompisar eller i familjen. Ett barn ska uppskattas och älskas för sin storhet.

 

Lärare måste utveckla mer kompetens inom mobbning. Vuxna måste våga se, vuxna måste våga ta tag i problemet hur obehagligt det än må vara. Som vuxen måste man föregå med gott exempel och visa att mobbning absolut inte är okej i någon form. Alla kan inte tycka om alla men man bör ändå ha den sympatin så att alla får vara med, ingen ska behöva vara ensam.

 

Ett hjärta är oftast fullt med hemligheter, minnen och upplevelser men inget barn förtjänar eller bör bära på hemska minnen, så som mobbning. Inget barn bör ha ett tungt hjärta fyllt med sorg. Inget barn bör känna sig oönskad eller oälskad. Tänk på det nästa gång du ser ett barn, du vet aldrig vad just det barnet har för hemligheter i sitt hjärta. Alla människor bör ha en axel att luta sig emot, alla barn bör ha någon att prata med.

 

 

Jag pratade precis med min bror och
varje gång jag pratar med honom slår det mig hur mycket jag verkligen saknar honom.
Nu är det inte ens en vecka kvar tills jag får se honom igen.
Nu är det inte ens en vecka kvar tills allt är i sin ordning igen.

Ibland önskar jag att jag kunde få krama om min bror
och säga att allt kommer att ordna sig, allt kommer att lösa sig.
Jag vill berätta för min bror att han inte alls är det svarta fåret.
Jag vill berätta för min bror att jag ser upp till honom, att jag tycker om honom

Jag sa till min bror att det är deras förlust och det är det verkligen.
Min bror förlorar ingenting alls på det.
För att min bror är så jävla bra.

Jag har växt upp med min bror och det är jag väldigt glad över.
Jag är väldigt glad över att jag har fått ha honom där, nära mig.
Jag är glad över att jag vet att jag har honom i närheten.
Jag är mer än glad över att snart är han väldigt nära igen.


Nu blir jag så där sentimental som min bror mer eller mindre hatar, haha.
Men jag vill verkligen att han ska veta att jag är stolt över att han är just min bror!

Jag minns när jag var liten och min syster pratade mycket om skådespelerskan Marlene Dietrich.
På den tiden visste jag inte vem det var men häromdagen fick jag tag i en bok,
Fashionista - A Century Of Style Icons.
I boken fanns det många fruktansvärt vackra kvinnor (och mindre vacka, som Madonna t.ex.)
och däribland just Marlene Dietrich.
Då väcktes både barndomsminnen och mitt intresse för bloggen (igen)!