Svackor hit och svackor dit. Ibland går det upp och ibland går det ner. I get it. MEN att inte kunna styra över det gör allting mycket svårare. Jag kan må jättedåligt, jag går med på det, om jag bara får bestämma själv NÄR. Jag känner mig skör. Jag läste i en bok att anledningen till att man brudgummen krossar ett glas i en duk under vigseln under ett judsikt bröllop beror på att visa att kärleken är skör. Jag känner mig som det där glaset ibland.
Jag vet inte ens vad jag vill säga. Eller inte säga. Jag vill bara forma ord, tror jag. Det känns tufft och jag kan inte säga att jag inte har någon att prata med, jag har flera jättefina vänner som jag vet orkar lyssna. Men jag kan inte få till orden, jag vet inte hur jag ska kunna sätta ord på den här känslan. Jag vet bara att allt tar emot.
Och vad gör man när allt tar emot? Jag kan inte lägga mig raklång i sängen i några dagar och ride out the storm. Det fungerar inte så. Jag önskar att det kunde fungera så, men nej.
Just nu vill jag bara bestämma att allt är bra. Det är inte alls jobbigt. Men inte ens jag själv lyckas bestämma detta.
Jag kan heller inte visa att hela världen är i en grå nyans just nu. Det får helt enkelt inte lysa igenom.
I'ts time to pretend.
Vad göra? Jag vet inte, jag känner mig som en vilsen själv i en grå skala. Jag vet inte riktigt hur jag ska hitta ut till min vanliga beiga värld. Jag vet att den kommer så småningom. Men jag behöver den världen NU.


/M