Jag blir så jävla förvirrad. Hela den här dagen verkar vara en deprimerad dag. Det hela började med en redovisning imorse, en tjej hade gjort ett arbete om depression och berättade då att hon själv har den diagnosen. Hon berättade om hur det var genrellt och hur det var för henne. En stund senare under fika-stunden hamnade jag mellan den här tjejen och en tjej till som satt och diskuterade depressioner i 20 minuter. Sedan dess har dagen gått i ett. Så nu kommer jag hem, sätter mig ner för mig egna stund vid datorn. Läser lite bloggar och vad stöter jag på? Jo en hel jävla blogg som är deprimerad. Of course. När jag fick diagnosen depression var jag..hm? 14 eller 15. Jag kan inte riktigt svara på det eftersom att hela den perioden är suddig och jag kan inte reda ut så mycket från den tiden. Så jag uppskattar att jag var 14-15 år. När jag fick diagnosen och medicinen som jag åt kände jag mig väldigt ensam. Jag var sjukskriven från skolan, åt flera tabletter om dagen och hade ett samtal i veckan hos dåvarande BUP med min psykolog. Hur många andra i den åldern lever på det sättet? Jag visste en person till. 1. Jag var väldigt ensam. Jag kände också ofta att ingen riktigt förstod eller tog mig på allvar. "Ja ja, du mår dåligt.." "Det går över!" Jag blev klappad på huvudet. Ja jag mådde fruktansvärt dåligt. Det var horribelt. Då insåg jag att jag inte får prata högt om det, det var där och då jag lärde mig att problem tar man hand om själv och man ber inte om hjälp, whatever you do! Jag har också märkt att det går inte över, obviously. Jag har fortfarande dagar eller veckor från helvetet när alla är dumma i huvudet och fula. Men dummast och fulast av alla är jag. Flera gånger om året är jag vidrig och äcklig. Men ibland händer det att jag är fin, rolig och smart. Men aldrig tillräckligt länge för att det alltid ska kännas så bra. Men det här får jag inte säga högt. Schh. Idag utlöstes något inom mig och jag förbereder mig inför en period från helvetet. Igen. Det påminner om att förbereda sig för krig men jag har inget skyddsrum. När min klasskamrat redovisade om henne diagnos ville jag skrika "HÅLL KÄÄÄÄFTEN!!" för att hon, utan att ha en aning om det, startade ett internt krig inom mig. (Jag orkar verkligen inte). När jag läste den deprimerade bloggen ville jag kommentera "HÅLL KÄÄÄÄFTEN!!" för att jag inte har energi att bry mig. Varför skriver hon om det? (Jag orkar inte) Efter 5-6 år borde jag ha ett system för hur jag ska tackla det här, hur jag ska survive. Men det verkar inte så. Jag är bara tyst. Lugnar det mitt kaos? Nej..