Jag kommer på mig själv med att tänka. Tänka på saker som jag inte trodde fanns. Jag tänker att jag inte vet om jag saknar dig, jag tänker att jag inte vet var jag vill ha dig. Mitt vilda sinne kanske bara spelade mig ett spratt när jag sa hej då till dig? Eller var det helt sant, var det mitt stilla sinne som tog ett rationellt beslut? Fram tills nu, efter 40 dagar, har jag känt att beslutet var helt rätt på alla möjliga sätt. Men nu börjar jag tvivla, jag börjar undra hur jag tänkte. Men samtidigt känner jag hur hela min kropp skriker nej, nej nej. Den vill så snällt påminna mig om att jag gjorde rätt, för en gång skull. Men du då? Har jag ens tänkt på dig? Nej, inte alls. Fast nu ljuger jag för mig, för dig och för alla andra. Jag har tänkt på dig hela tiden när jag bestämde mig för vad som var rätt. Jag bestämde att lämna dig som ett rovdjur lämnar sitt kadaver åt andra att ta hand om, mest för att skona dig. För jag är ett rovdjur, jag är ett egoistiskt rovdjur som är ganska självdestruktiv och alltid lyckas skada mig själv. Jag tar beslut som i slutändan skadar mig själv. Förutom den här gången. Att lämna dig var ett av dom få beslut som var helt rätt, ett beslut som jag tog. Själv. Jag tänkte att om jag skulle låta dig klamra dig fast vid mig ännu hårdare hade jag kanske skadat dig för livet. Texten får dig att framstå..jag vet inte. Jag vet inte om den gör varken dig eller mig rättvisa. Men jag vet att jag aldrig kan känna på samma sätt som du, eller som någon annan gör. Jag känner mig som en fet, kall, elak, dead-inside, hård varelse från ett annat solsystem. Din kärlek, som var så ren och ärlig, fick mig att känna mig ännu kallare och hårdare än någonsin. Fanns ens min kärlek? Jag kunde känna värmen från din hud, jag kunde känna att min hud släppte ut värme. Men hade jag ens godkänt det? Det kändes som att jag stod och tittade på mig själv. Ovanifrån, bredvid, framför, bakom, underifrån och jag fattade ingenting. Vem är denna mörkhåriga varelse som säger alla dessa saker? Vem är denna varelse som andas kärlek och löften om kärlek till någon sorts evighet. Utan att yttra ordet lova, hade jag redan lovat dig en evighet. Som jag så hårt tog ifrån dig utan att du ens fick något att säga till om. Jag, kall och hård, ville bara att du skulle svälja allt jag sa och inte sa. Jag vill att du skulle se mig för den jag var och inte var. Du fick dansa efter min pipa och du tog så tacksamt emot. Jag gjorde dig svag och du lät mig bli stark.

För the botten is nådd
Hur långt kan man gå?
Hur lågt kan man sjunka?
Hur kasst kan man må?
Kändes förjävligt innan men det börjar bli lite bättre nu min vän
Om jag tappar fästet och trillar ner ska jag klättra upp igen

Vill här ifrån, och försvinner
ut i en bakfylla blandad med ångest
jag säger samma sak för 6002:e gången
Jag ska aldrig mer göra så jag känner såhär
Det kvittar vilken fest de är och hur många jag känner där
Jag svär om jag bara kan klara idag
så ska jag ta mig i kragen och vara så glad

Vilket skit. Här sitter jag med uppknäppta byxor och känner mig som en hare på en mörk motorväg. Jag vet vad jag måste göra. Jag måste skriva ett brev tilll Freud. Yes, jag ska skriva brev till en död man. Men jag vill inte. Det är tråkigt, äckligt, jobbigt, svårt, krångligt och sa jag tråkigt? Istället för att skriva det här jävla brevet vill jag lära mig att rita. Teckna, liksom. Men det är också för svårt. Var är mitt tålamod? Jag vill verkligen, verkligen, verkligen lära mig att rita. Det verkar vara roligt att skapa nåt eget. Jag vill också kolla på How I met your mother och bli alldeles pirrig av Barney. Och lite Marshall. Resten av gänget är faktiskt ganska tråkiga. Men dem slår ändå Freud alla gånger. Jag vill också lära mig att skriva med alla fingrar på tangenterna. Och egentligen ska jag ut och powerwalka i mina nya easytone men jag har verkligen ingen som helst lust. Det är kallt och jobbigt att motionera. Speciellt jobbigt att motionera när man har blivit så pass tjock som jag har blivit. Jag förstår vad som har hänt men jag vill inte förstå. Jag har blivit tjock. Igen. Damn! Nu ligger det massa snygga kläder i garderoben och samlar damm, igen. Jag är fruktansvärt disträ idag. Samtidigt som jag pillar ihop det här inlägget kollar jag på bilder på facebook, lyssnar på radio, pluggar, kollar tutorials på hur jag ska lära mig rita, kollar på How I met your mother, hänger lite på tumblr och sitter mest och tänker på den där jävla powerwalken. Är det abstinensen kanske? Jag tror det. Jag får ingen ro helt enkelt. Jag visste att detta skulle hända. Jag visste att det här tomrummet skulle ta en väldigt stor plats. En powerwalk kanske skulle döva det hela i alla fall? Kanske kan jag slappna av när det momentet är färdigt? Låt oss hoppas. Så att jag kan återgå till att surfa ihjäl mig. Och lappar ska jag sätta upp. Och plugga klart, måste vara färdigt innan jag går och lägger mig. Jösses. FML.

Jag fick en fantastisk och mycket passande julklapp av en fin vän. "Slutar aldrig mina öron växa - och 70 andra frågor som håller dig vaken på natten" av Michael Power. De personer som känner mig vet mer än väl att jag har väldigt många funderingar om allt möjligt. En av mina största funderingar är fortfarande vad alla gator i Stockholms län heter. Eller Stockholms innerstad med förorter. Det spelar egentligen inte så stor roll. Åter till ämnet, jag har många såna här frågor som jag aldrig googlar svaret på. En del frågor tar jag reda på svaret till men många förblir svarlösa frågor. Och idag tänkte jag dela med mig av mina funderingar i denna välbesökta (hehe) blogg!

Jag blir så jävla förvirrad. Hela den här dagen verkar vara en deprimerad dag. Det hela började med en redovisning imorse, en tjej hade gjort ett arbete om depression och berättade då att hon själv har den diagnosen. Hon berättade om hur det var genrellt och hur det var för henne. En stund senare under fika-stunden hamnade jag mellan den här tjejen och en tjej till som satt och diskuterade depressioner i 20 minuter. Sedan dess har dagen gått i ett. Så nu kommer jag hem, sätter mig ner för mig egna stund vid datorn. Läser lite bloggar och vad stöter jag på? Jo en hel jävla blogg som är deprimerad. Of course. När jag fick diagnosen depression var jag..hm? 14 eller 15. Jag kan inte riktigt svara på det eftersom att hela den perioden är suddig och jag kan inte reda ut så mycket från den tiden. Så jag uppskattar att jag var 14-15 år. När jag fick diagnosen och medicinen som jag åt kände jag mig väldigt ensam. Jag var sjukskriven från skolan, åt flera tabletter om dagen och hade ett samtal i veckan hos dåvarande BUP med min psykolog. Hur många andra i den åldern lever på det sättet? Jag visste en person till. 1. Jag var väldigt ensam. Jag kände också ofta att ingen riktigt förstod eller tog mig på allvar. "Ja ja, du mår dåligt.." "Det går över!" Jag blev klappad på huvudet. Ja jag mådde fruktansvärt dåligt. Det var horribelt. Då insåg jag att jag inte får prata högt om det, det var där och då jag lärde mig att problem tar man hand om själv och man ber inte om hjälp, whatever you do! Jag har också märkt att det går inte över, obviously. Jag har fortfarande dagar eller veckor från helvetet när alla är dumma i huvudet och fula. Men dummast och fulast av alla är jag. Flera gånger om året är jag vidrig och äcklig. Men ibland händer det att jag är fin, rolig och smart. Men aldrig tillräckligt länge för att det alltid ska kännas så bra. Men det här får jag inte säga högt. Schh. Idag utlöstes något inom mig och jag förbereder mig inför en period från helvetet. Igen. Det påminner om att förbereda sig för krig men jag har inget skyddsrum. När min klasskamrat redovisade om henne diagnos ville jag skrika "HÅLL KÄÄÄÄFTEN!!" för att hon, utan att ha en aning om det, startade ett internt krig inom mig. (Jag orkar verkligen inte). När jag läste den deprimerade bloggen ville jag kommentera "HÅLL KÄÄÄÄFTEN!!" för att jag inte har energi att bry mig. Varför skriver hon om det? (Jag orkar inte) Efter 5-6 år borde jag ha ett system för hur jag ska tackla det här, hur jag ska survive. Men det verkar inte så. Jag är bara tyst. Lugnar det mitt kaos? Nej..

 

Jag tänker låtsas att jag är den snygga brunetten..

Ett halvår. Det är vad som är kvar på min utbildning här i Skåne. Och nu har jag börjat fundera på allvar vad jag vill göra efter detta. Jag vill flytta tillbaka till Östergötland och jobba ihop pengar så att jag kan åka som volontär till Afrika hösten 2013. Jag vill också bo kvar här i Skåne, dock inte på internatet, och plugga yttligare två år på den här skolan men en helt annan linje. Jag vill så gärna fortsätta att gå i skolan och tanken om att bo i ett kollektiv i en större stad som Malmö eller Lund känns inte så dum. Samtidigt ligger min volontär-dröm mig varmt om hjärtat. Att gå två år till på skolan, sedan jobba och till sist åka till Afrika känns inte bra. Det innebär att det kommer att dröja många år innan jag ens för det första kommer iväg till Afrika och ännu längre tid innan jag kan börja på högskolan för att skaffa mig en ordentlig utbildning som kan leda till ett jobb.

Svackor hit och svackor dit. Ibland går det upp och ibland går det ner. I get it. MEN att inte kunna styra över det gör allting mycket svårare. Jag kan må jättedåligt, jag går med på det, om jag bara får bestämma själv NÄR. Jag känner mig skör. Jag läste i en bok att anledningen till att man brudgummen krossar ett glas i en duk under vigseln under ett judsikt bröllop beror på att visa att kärleken är skör. Jag känner mig som det där glaset ibland.
Jag vet inte ens vad jag vill säga. Eller inte säga. Jag vill bara forma ord, tror jag. Det känns tufft och jag kan inte säga att jag inte har någon att prata med, jag har flera jättefina vänner som jag vet orkar lyssna. Men jag kan inte få till orden, jag vet inte hur jag ska kunna sätta ord på den här känslan. Jag vet bara att allt tar emot.
Och vad gör man när allt tar emot? Jag kan inte lägga mig raklång i sängen i några dagar och ride out the storm. Det fungerar inte så. Jag önskar att det kunde fungera så, men nej.
Just nu vill jag bara bestämma att allt är bra. Det är inte alls jobbigt. Men inte ens jag själv lyckas bestämma detta.
Jag kan heller inte visa att hela världen är i en grå nyans just nu. Det får helt enkelt inte lysa igenom.
I'ts time to pretend.
Vad göra? Jag vet inte, jag känner mig som en vilsen själv i en grå skala. Jag vet inte riktigt hur jag ska hitta ut till min vanliga beiga värld. Jag vet att den kommer så småningom. Men jag behöver den världen NU.


/M

Nu har jag fått beskedet. Jag kom in. Jag ska i höst börja läsa en utbildningen som är mellan gymnasiet och högskolan. Jag ska packa mina väskor och rulla ihop mitt täcke och flytta 37 mil och 41 km ifrån mitt nuvarande hem. Jag ska flytta 37 mil ifrån allt jag känner till, ifrån min familj och mina vänner. Jag ska börja nåt sorts nytt liv i en ny stad, i ett nytt län (nästan ett nytt land) utan min familj och utan mina vänner. Men trots detta är jag excited, nästan euforisk. Fast verkligen skitnervös också. Jag känner EN person i hela Skåne och det är min syster. Hon bor dessutom inte i samma stad som jag ska flytta till. Jag ska flytta till en stad där jag inte känner någon, jag ska börja på en skola där alla ansikten kommer att vara främmande för mig. Tänk om ingen kommer tycka om mig? Tänk om jag inte får en enda "nära" vän? Tänk om jag kommer få vara helt ensam i ett år? Om det blir så, då kommer jag att bli totalt dum i huvudet.

Men det ska bli kul! Det ska bli roligt att äntligen få sätta sig i skolbänken igen, att få lära sig saker, att få skriva uppsatser/tentor, att få betyg. Det ska bli roligt att få flytta ifrån min kära lilla håla där jag har vuxit upp. Det ska bli roligt att få göra något jag aldrig har gjort tidigare. Det ska bli roligt att träffa och lära känna nya människor.
Allt detta ska verkligen bli roligt och jag ser det lite som en utmaning. Kommer jag, blyga, osäkra, som blir så nervös att jag måste sitta på toaletten i något dygn eller så, mammakära Marina att klara av den här utmaningen?
Det ska jag ge mig fan på! Återigen har jag inställningen att fail is not an option.

Men så funderar jag också på vad som är det värsta som kan hända. Att jag inte får någon super nära vän bara folk som jag kan hänga med. Att utbildningen inte passar mig och att jag hoppar av. Det är nog det värsta som kan hända. Och det är inte så farligt. I will survive.


/M