I'm gonna turn just inside out

Jag kommer på mig själv med att tänka. Tänka på saker som jag inte trodde fanns. Jag tänker att jag inte vet om jag saknar dig, jag tänker att jag inte vet var jag vill ha dig. Mitt vilda sinne kanske bara spelade mig ett spratt när jag sa hej då till dig? Eller var det helt sant, var det mitt stilla sinne som tog ett rationellt beslut? Fram tills nu, efter 40 dagar, har jag känt att beslutet var helt rätt på alla möjliga sätt. Men nu börjar jag tvivla, jag börjar undra hur jag tänkte. Men samtidigt känner jag hur hela min kropp skriker nej, nej nej. Den vill så snällt påminna mig om att jag gjorde rätt, för en gång skull. Men du då? Har jag ens tänkt på dig? Nej, inte alls. Fast nu ljuger jag för mig, för dig och för alla andra. Jag har tänkt på dig hela tiden när jag bestämde mig för vad som var rätt. Jag bestämde att lämna dig som ett rovdjur lämnar sitt kadaver åt andra att ta hand om, mest för att skona dig. För jag är ett rovdjur, jag är ett egoistiskt rovdjur som är ganska självdestruktiv och alltid lyckas skada mig själv. Jag tar beslut som i slutändan skadar mig själv. Förutom den här gången. Att lämna dig var ett av dom få beslut som var helt rätt, ett beslut som jag tog. Själv. Jag tänkte att om jag skulle låta dig klamra dig fast vid mig ännu hårdare hade jag kanske skadat dig för livet. Texten får dig att framstå..jag vet inte. Jag vet inte om den gör varken dig eller mig rättvisa. Men jag vet att jag aldrig kan känna på samma sätt som du, eller som någon annan gör. Jag känner mig som en fet, kall, elak, dead-inside, hård varelse från ett annat solsystem. Din kärlek, som var så ren och ärlig, fick mig att känna mig ännu kallare och hårdare än någonsin. Fanns ens min kärlek? Jag kunde känna värmen från din hud, jag kunde känna att min hud släppte ut värme. Men hade jag ens godkänt det? Det kändes som att jag stod och tittade på mig själv. Ovanifrån, bredvid, framför, bakom, underifrån och jag fattade ingenting. Vem är denna mörkhåriga varelse som säger alla dessa saker? Vem är denna varelse som andas kärlek och löften om kärlek till någon sorts evighet. Utan att yttra ordet lova, hade jag redan lovat dig en evighet. Som jag så hårt tog ifrån dig utan att du ens fick något att säga till om. Jag, kall och hård, ville bara att du skulle svälja allt jag sa och inte sa. Jag vill att du skulle se mig för den jag var och inte var. Du fick dansa efter min pipa och du tog så tacksamt emot. Jag gjorde dig svag och du lät mig bli stark.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback