Måste man få fjärliar i magen när man tittar på en kille för att det ska va äkta? Eller räcker det med att man tror att man kan känna sig trygg med honom? Att det kan bli bekvämt och bra. Eller måste man få den där kicken, kärleksruset som gör att man får ont i magen och tror att man ska svimma av att bra titta på honom? Räcker det med att han är kär i dig, eller måste du vara kär tillbaka för att det ska räknas? Vill man vara tillsammans med någon för att han är kär i dig, uppskattar dig och tycker att du är vacker?
I regel vill man vara kär i honom också, tycka att han är den finaste i hela världen och bli svag i benen av att tänka på hur kär du är i honom. Men om det inte är så, gör det någonting? Måste det alltid vara 100 %? Allt annat här i livet är inte alltid 100 %, då blir jag osäker på om kärleken måste vara 100 %. De flesta vill hitta någon de helt enkelt kan känna sig trygga med, någon som man tror kan göra framtiden stabil.
Och då är vi där igen, han är kär i dig och han är trygg. Räcker inte det? En del av mig säger nej eller snarare skriker nej. En annan del av mig säger att jag är så ensam att jag skulle kunna dejta en uppblåsbar kille, gjord av plast, för att slippa gå och lägga mig ensam varje kväll.
Men då måste jag fråga, blir man tillsammans med den här killen på rätt grunder då? Eller blir man tillsammans med honom för att bedöva sitt eget lidande för ett stund? Är det då verkligen rättvisst mot honom? Som trots allt är kär i dig. Sårar du inte honom mer än något annat då?

Helt plötsligt finns det två saker att välja på, att fortsätta vara ensam och känna av smärtan i hjärtat då och då eller bli tillsammans med killen som blir tillsammans med dig på rätt grunder för att du ska slippa va ensam. Och man får inte vara egoistisk, någonsin. Speciellt inte när det skadar andra människor.
Låt mig spela upp scenariot att du kanske visst kan bli kär i honom, om du får ge det lite tid. Om du får ge honom och kärleken en chans. Men så är du så osäker, hur vet jag att han är kär i mig för den jag är? Att han inte är tillsammans med mig för att han egentligen känner precis som jag, att han inte bara vill vara ensam. Ska man någonsin bli tillsammans med någon för att man inte vill vara ensam? Även om båda två känner likadant, att ensamheten är alldeles för svår, är det verkligen rätt mot dig själv och killen att bli tillsammans då? Även om spelreglerna är helt klara för båda parter. Jag tror på något sätt att man måste få ont i magen när man tittar på honom, att hjärtat både slutar slå och slår dubbelslag på samma gång, att man blir alldeles yr och ser hela världen i helt andra färger när man är kär. Men  jag vet också att ensamheten är jäkligt svår och tung att bära runt på. Och ensamheten kan bli fruktansvärt påtaglig. Ensamheten blir en energitjuv som inte riktigt kan lämna dig ifred.  Är det då verkligen så fel att du vill bedöva din smärta?


/M