Jag fick en fantastisk och mycket passande julklapp av en fin vän. "Slutar aldrig mina öron växa - och 70 andra frågor som håller dig vaken på natten" av Michael Power. De personer som känner mig vet mer än väl att jag har väldigt många funderingar om allt möjligt. En av mina största funderingar är fortfarande vad alla gator i Stockholms län heter. Eller Stockholms innerstad med förorter. Det spelar egentligen inte så stor roll. Åter till ämnet, jag har många såna här frågor som jag aldrig googlar svaret på. En del frågor tar jag reda på svaret till men många förblir svarlösa frågor. Och idag tänkte jag dela med mig av mina funderingar i denna välbesökta (hehe) blogg!

Jag blir så jävla förvirrad. Hela den här dagen verkar vara en deprimerad dag. Det hela började med en redovisning imorse, en tjej hade gjort ett arbete om depression och berättade då att hon själv har den diagnosen. Hon berättade om hur det var genrellt och hur det var för henne. En stund senare under fika-stunden hamnade jag mellan den här tjejen och en tjej till som satt och diskuterade depressioner i 20 minuter. Sedan dess har dagen gått i ett. Så nu kommer jag hem, sätter mig ner för mig egna stund vid datorn. Läser lite bloggar och vad stöter jag på? Jo en hel jävla blogg som är deprimerad. Of course. När jag fick diagnosen depression var jag..hm? 14 eller 15. Jag kan inte riktigt svara på det eftersom att hela den perioden är suddig och jag kan inte reda ut så mycket från den tiden. Så jag uppskattar att jag var 14-15 år. När jag fick diagnosen och medicinen som jag åt kände jag mig väldigt ensam. Jag var sjukskriven från skolan, åt flera tabletter om dagen och hade ett samtal i veckan hos dåvarande BUP med min psykolog. Hur många andra i den åldern lever på det sättet? Jag visste en person till. 1. Jag var väldigt ensam. Jag kände också ofta att ingen riktigt förstod eller tog mig på allvar. "Ja ja, du mår dåligt.." "Det går över!" Jag blev klappad på huvudet. Ja jag mådde fruktansvärt dåligt. Det var horribelt. Då insåg jag att jag inte får prata högt om det, det var där och då jag lärde mig att problem tar man hand om själv och man ber inte om hjälp, whatever you do! Jag har också märkt att det går inte över, obviously. Jag har fortfarande dagar eller veckor från helvetet när alla är dumma i huvudet och fula. Men dummast och fulast av alla är jag. Flera gånger om året är jag vidrig och äcklig. Men ibland händer det att jag är fin, rolig och smart. Men aldrig tillräckligt länge för att det alltid ska kännas så bra. Men det här får jag inte säga högt. Schh. Idag utlöstes något inom mig och jag förbereder mig inför en period från helvetet. Igen. Det påminner om att förbereda sig för krig men jag har inget skyddsrum. När min klasskamrat redovisade om henne diagnos ville jag skrika "HÅLL KÄÄÄÄFTEN!!" för att hon, utan att ha en aning om det, startade ett internt krig inom mig. (Jag orkar verkligen inte). När jag läste den deprimerade bloggen ville jag kommentera "HÅLL KÄÄÄÄFTEN!!" för att jag inte har energi att bry mig. Varför skriver hon om det? (Jag orkar inte) Efter 5-6 år borde jag ha ett system för hur jag ska tackla det här, hur jag ska survive. Men det verkar inte så. Jag är bara tyst. Lugnar det mitt kaos? Nej..

 

Jag tänker låtsas att jag är den snygga brunetten..

Ett halvår. Det är vad som är kvar på min utbildning här i Skåne. Och nu har jag börjat fundera på allvar vad jag vill göra efter detta. Jag vill flytta tillbaka till Östergötland och jobba ihop pengar så att jag kan åka som volontär till Afrika hösten 2013. Jag vill också bo kvar här i Skåne, dock inte på internatet, och plugga yttligare två år på den här skolan men en helt annan linje. Jag vill så gärna fortsätta att gå i skolan och tanken om att bo i ett kollektiv i en större stad som Malmö eller Lund känns inte så dum. Samtidigt ligger min volontär-dröm mig varmt om hjärtat. Att gå två år till på skolan, sedan jobba och till sist åka till Afrika känns inte bra. Det innebär att det kommer att dröja många år innan jag ens för det första kommer iväg till Afrika och ännu längre tid innan jag kan börja på högskolan för att skaffa mig en ordentlig utbildning som kan leda till ett jobb.

Svackor hit och svackor dit. Ibland går det upp och ibland går det ner. I get it. MEN att inte kunna styra över det gör allting mycket svårare. Jag kan må jättedåligt, jag går med på det, om jag bara får bestämma själv NÄR. Jag känner mig skör. Jag läste i en bok att anledningen till att man brudgummen krossar ett glas i en duk under vigseln under ett judsikt bröllop beror på att visa att kärleken är skör. Jag känner mig som det där glaset ibland.
Jag vet inte ens vad jag vill säga. Eller inte säga. Jag vill bara forma ord, tror jag. Det känns tufft och jag kan inte säga att jag inte har någon att prata med, jag har flera jättefina vänner som jag vet orkar lyssna. Men jag kan inte få till orden, jag vet inte hur jag ska kunna sätta ord på den här känslan. Jag vet bara att allt tar emot.
Och vad gör man när allt tar emot? Jag kan inte lägga mig raklång i sängen i några dagar och ride out the storm. Det fungerar inte så. Jag önskar att det kunde fungera så, men nej.
Just nu vill jag bara bestämma att allt är bra. Det är inte alls jobbigt. Men inte ens jag själv lyckas bestämma detta.
Jag kan heller inte visa att hela världen är i en grå nyans just nu. Det får helt enkelt inte lysa igenom.
I'ts time to pretend.
Vad göra? Jag vet inte, jag känner mig som en vilsen själv i en grå skala. Jag vet inte riktigt hur jag ska hitta ut till min vanliga beiga värld. Jag vet att den kommer så småningom. Men jag behöver den världen NU.


/M

Nu har jag fått beskedet. Jag kom in. Jag ska i höst börja läsa en utbildningen som är mellan gymnasiet och högskolan. Jag ska packa mina väskor och rulla ihop mitt täcke och flytta 37 mil och 41 km ifrån mitt nuvarande hem. Jag ska flytta 37 mil ifrån allt jag känner till, ifrån min familj och mina vänner. Jag ska börja nåt sorts nytt liv i en ny stad, i ett nytt län (nästan ett nytt land) utan min familj och utan mina vänner. Men trots detta är jag excited, nästan euforisk. Fast verkligen skitnervös också. Jag känner EN person i hela Skåne och det är min syster. Hon bor dessutom inte i samma stad som jag ska flytta till. Jag ska flytta till en stad där jag inte känner någon, jag ska börja på en skola där alla ansikten kommer att vara främmande för mig. Tänk om ingen kommer tycka om mig? Tänk om jag inte får en enda "nära" vän? Tänk om jag kommer få vara helt ensam i ett år? Om det blir så, då kommer jag att bli totalt dum i huvudet.

Men det ska bli kul! Det ska bli roligt att äntligen få sätta sig i skolbänken igen, att få lära sig saker, att få skriva uppsatser/tentor, att få betyg. Det ska bli roligt att få flytta ifrån min kära lilla håla där jag har vuxit upp. Det ska bli roligt att få göra något jag aldrig har gjort tidigare. Det ska bli roligt att träffa och lära känna nya människor.
Allt detta ska verkligen bli roligt och jag ser det lite som en utmaning. Kommer jag, blyga, osäkra, som blir så nervös att jag måste sitta på toaletten i något dygn eller så, mammakära Marina att klara av den här utmaningen?
Det ska jag ge mig fan på! Återigen har jag inställningen att fail is not an option.

Men så funderar jag också på vad som är det värsta som kan hända. Att jag inte får någon super nära vän bara folk som jag kan hänga med. Att utbildningen inte passar mig och att jag hoppar av. Det är nog det värsta som kan hända. Och det är inte så farligt. I will survive.


/M

Jag har, som jag även tror att många andra i min ålder har, en ständig oro inför framtiden. Jag vet inte vad jag vill göra eller inte göra. Nu börjar jag också inse att dagarna går och jag kan inte bestämma mig, jag blir äldre varje dag men jag står bara och trampar. Jag kommer ingenstans. Imorgon är det exakt fem månader kvar till jag fyller 20. Jag bor fortfarande hemma och jobbar som timvikarie på ett äldreboende samt som fritidsledare på en fritidsgård. Missförstå mig inte, jag tycker om båda mina jobb men det finns ingen framtid för mig inom de här jobben. Jag kan inte, och vill inte, se mig själv jobba på samma äldreboende om yttligare 20 år. Jag vill utvecklas. Jag vill ha erfarenheter och lite kött på benen innan jag bestämmer mig för vad jag vill bli när jag blir stor. Jag känner mig fortfarande så pass "ung" att jag tycker att det är alldeles för tidigt att söka till högskola/universitet och läsa till ett yrke i fem år. Under dem fem åren blir jag också fem år äldre. När jag har fått min utbildning kanske jag kommer på att jag inte alls vill jobba med det yrket i framtiden. Då har jag kastat bort fem år på egentligen ingenting. Hur vettigt känns det? Jag har insett att jag är snart 20 år gammal och har åldersnoja.

Måste man få fjärliar i magen när man tittar på en kille för att det ska va äkta? Eller räcker det med att man tror att man kan känna sig trygg med honom? Att det kan bli bekvämt och bra. Eller måste man få den där kicken, kärleksruset som gör att man får ont i magen och tror att man ska svimma av att bra titta på honom? Räcker det med att han är kär i dig, eller måste du vara kär tillbaka för att det ska räknas? Vill man vara tillsammans med någon för att han är kär i dig, uppskattar dig och tycker att du är vacker?
I regel vill man vara kär i honom också, tycka att han är den finaste i hela världen och bli svag i benen av att tänka på hur kär du är i honom. Men om det inte är så, gör det någonting? Måste det alltid vara 100 %? Allt annat här i livet är inte alltid 100 %, då blir jag osäker på om kärleken måste vara 100 %. De flesta vill hitta någon de helt enkelt kan känna sig trygga med, någon som man tror kan göra framtiden stabil.
Och då är vi där igen, han är kär i dig och han är trygg. Räcker inte det? En del av mig säger nej eller snarare skriker nej. En annan del av mig säger att jag är så ensam att jag skulle kunna dejta en uppblåsbar kille, gjord av plast, för att slippa gå och lägga mig ensam varje kväll.
Men då måste jag fråga, blir man tillsammans med den här killen på rätt grunder då? Eller blir man tillsammans med honom för att bedöva sitt eget lidande för ett stund? Är det då verkligen rättvisst mot honom? Som trots allt är kär i dig. Sårar du inte honom mer än något annat då?

Helt plötsligt finns det två saker att välja på, att fortsätta vara ensam och känna av smärtan i hjärtat då och då eller bli tillsammans med killen som blir tillsammans med dig på rätt grunder för att du ska slippa va ensam. Och man får inte vara egoistisk, någonsin. Speciellt inte när det skadar andra människor.
Låt mig spela upp scenariot att du kanske visst kan bli kär i honom, om du får ge det lite tid. Om du får ge honom och kärleken en chans. Men så är du så osäker, hur vet jag att han är kär i mig för den jag är? Att han inte är tillsammans med mig för att han egentligen känner precis som jag, att han inte bara vill vara ensam. Ska man någonsin bli tillsammans med någon för att man inte vill vara ensam? Även om båda två känner likadant, att ensamheten är alldeles för svår, är det verkligen rätt mot dig själv och killen att bli tillsammans då? Även om spelreglerna är helt klara för båda parter. Jag tror på något sätt att man måste få ont i magen när man tittar på honom, att hjärtat både slutar slå och slår dubbelslag på samma gång, att man blir alldeles yr och ser hela världen i helt andra färger när man är kär. Men  jag vet också att ensamheten är jäkligt svår och tung att bära runt på. Och ensamheten kan bli fruktansvärt påtaglig. Ensamheten blir en energitjuv som inte riktigt kan lämna dig ifred.  Är det då verkligen så fel att du vill bedöva din smärta?


/M

/M